Idag har jag varit på jobbkurs hela dagen. I förmiddags klagade Stefan över huvudvärk, och jag gav storsint bort min sista receptbelagda knarkhuvudvärkstablett eftersom jag 1. själv mådde utmärkt och 2. tyckte synd om Stefan. Dessvärre tror jag det här med KARMA är någon form av bluff, för framåt eftermiddagen kröp min egna otäcka fiende, spänningshuvudvärken från helvetet, in bakom vänster öga och satte sig bekvämt tillrätta, redo att förstöra resten av min dag. Nu var det här lyckligtvis inte min sista receptbelagda knarkhuvudvärkstablett i min ägo, bara den sista som jag hade med mig i mitt survival kit i handväskan. Så när jag kom hem (KVART ÖVER FEM, fattar inte att folk frivilligt vill ha såna arbetstider) så kastade jag mig över badrumsskåpet som en annan junkie med abstinens. Och nu (KVART ÖVER ÅTTA) börjar livet återvända ungefär lagom till det är läggdags. Inte nog med att jag inte fick mina eftermiddagstimmar i dagsljus som jag är van vid (även om kursen var bra), jag fick även så gott som hela kvällen (det lilla som återstår när man kommer hem KVART ÖVER FEM) förstörd på grund av denna plåga. Martyr är bara förnamnet på mig just nu.
Huvudvärk, alltså. Är så sjukt överskattat. "Det önskar jag inte min värsta fiende", som folk brukar uttrycka det, men faktum är att det är exakt det jag gör. En riktigt fet dunkande illamåendehuvudvärk som känns i varje pulsslag är precis exakt vad som är rätt och lagom åt personen ifråga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar