Em-final i handboll

Puh. Har precis bränt cirka en veckoproduktion av adrenalin i den extremt jämna och djävulskt spännande handbollsfinalmatchen mellan Norge och Montenegro, som avgjordes efter två förlängningar till Montenegros fördel. TYVÄRR, om jag får säga vad jag tycker. Man hejar ju på Norge. Och med man menas i det här fallet jag. Nu är matchen där Sverige fick däng av norskorna, och man snudd på satt och önskade livet ur Löke och Lunde och Edin och de andra klämkäcka och framför allt otäckt duktiga spelarna från grannlandet i väst, glömd. Rent principiellt skulle man ju egentligen heja på underdog-laget, men enligt en annan princip hejar man aldrig någonsin på ett Balkanlag, och det beror enbart på att de har en så taskig publikkultur som buar och väsnas och kastar in grejer och uppför sig allmänt illa och osportsligt. Men nu vann de i alla fall, och Sverige hamnade någonstans i mitten. Surt, men det är ju som det är. Alltså SURT.