Har precis läst ut Louise Boije af Gennäs' bok Blå Koral. Eller snarare skummat igenom, för den var ju sådär 675 sidor och ganska ointressant. Den handlar om nollnolltalet och ja, okej, det kan väl vara en kul grej att dokumentera ett årtionde. Torgny Karnstedt har till exempel gjort det riktigt bra i Gnistskärmen, inte ett helt årtionde, men en rejäl bit åttiotal ur arbetarrörelseperspektiv. Tycker jag. Men det här försöket blir liksom bara too much när det handlar om ett litet gäng på en fem-sex personer och alla är med om allt som är värt att lägga på minnet. En bara råkar vara i New York under terrorattacken av World Trade Center, och en annan bara råkar jobba på UD och har "fått en ny chef, Anna" och så är det förstås Anna Lindh som strax blir mördad, och så tycker några att "näe, vet ni, vi drar till THAILAND och firar jul och nyår" samma år som tsunamin var, och sen var det några som bara råkade ha ett litet sommarställe slash gård i Smålands inland och en var där med en sjuk unge och hej vad det började blåsa helt plötsligt och så visade det sig att ungen hade lunginflammation och där satt de fast i stormen Gudruns epicentrum och samma person blir så tagen av detta att han prompt måste åka till USA och hjälpa till att reda upp i New Orleans efter Katrina. Och som om det inte är nog med det så samlas alla med jämna mellanrum framför någon nyhetssändning eller valvaka och diskuterar händelserna i världen och alla är otroligt pålästa och har åsikter om ALLT. Och eftersom alla är med om allt så blir allting så JÄTTEJOBBIGT för alla i det här lilla gänget, det är sida upp och sida ner med sorgearbete och äktenskap som knakar i fogarna och folk som gör upp med sina relationer till GUD (jamen jätterealistiskt), men som tur är så finns det ALLTID en klok människa att tala med, nån gammal pappa eller släkting eller bästa vän som kommer med kloka och tröstande ord när livet känns tungt. Och samtidigt så är de så djävla ärliga och uppriktiga mot varandra hela tiden, men trots det så är det aldrig någon som blir förbannad och tycker "nämen du är ju för fan dum i huvudet" när någon annan precis sagt att "du är en riktig översittare", utan alla, inklusive pubertetsungarna, är sakliga och resonerar och argumenterar på ett sätt som inte känns det minsta trovärdigt, men jag brukar ju inte direkt frottera mig med överklassen så för dom är det kanske helt naturligt att tala på det viset. Fast det tror jag inte. Och det känns ju helt djävla orealistiskt att en tonåring INTE gastar "du kan dra åt helvete" till en förälder utan mer uttrycker det som att "vet du mamma, när du säger sådär så blir jag väldigt besviken på dig". YEAH RIGHT.
Så här säger jag: Missa gärna den här boken. Och dess föregångare Högre än alla himlar. Och sen lär det väl komma en del tre också eftersom hela nollnolltalet inte hanns med i denna volym. Missa gärna den också. Sådär, nu är det sagt. Nu ska jag kolla på handboll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar