Idag går jag och min inflammerade höft som en pensionär, ungefär. Med tanke på att jag igår fick be min man bära Hilding, som inte kan gå i trappor än, upp till andra våningen eftersom jag själv behövde båda händerna för att liksom dra mig upp med ledstångens hjälp på grund av att jag inte kunde lägga hela kroppstyngden på vänster ben, så antar jag att steget från medeltungt vårdfall till stapplig pensionär åtminstone är i rätt riktning. MEN SÅ VÄRST ROLIGT ÄR DET FAKTISKT INTE. Smider dock djävulska planer på hur jag ska träna upp styrkan i denna höft så fort smärtan (tänk knivhugg) släpper.
Beklagade mig i fikarummet och återberättade gårdagens deppsnack med min man i stil med och jag bara: Jag HATAR att simma, och då sa han: Jamen du kan väl cykla, och jag bara: Men buhu, min cykel är så värdelös, och då sa han: Jamen du kan väl köpa en ny. Då tändes det LJUS i ögonen på Tord och Magnus, som är seriösa cyklister. Alltså såna som har en cykel för varje tillfälle i livet, typ en för landsväg, en för skogskörning, en för tävling osv, och varje cykel kostar som en bättre begagnad bil, och då får man inte ens ett par trampor till, för man ska ju såklart ha sina PERSONLIGA och specialdesignade trampor. På den nivån är det, och då kanske det vill till lite mer än en deppig muskelinflammation om man ska få loss pengar ur den gemensamma hushållskassan för att köpa "ytterligare en cykel". De tyckte att den där orden "jamen då kan du väl köpa en ny" i samma mening som ordet "cykel" var något av det vackraste som någon människa någonsin uttalat. Nu är det ju kanske inte direkt någon uppoffring för min man att uttala dom orden eftersom vi inte har gemensam ekonomi mer än för de utgifter som är gemensamma, så ett eventuellt cykelinköp kommer inte att belasta något annat konto än mitt eget. Men det spelade tydligen ingen roll, det var ändå poesi och ljuv musik i cykelfantasternas öron.
Magnus blev så till sig att han sprang och hämtade en proffscykelkatalog som jag snabbt ögnade igenom. Jag tyckte först att det faktiskt inte var så farligt dyrt även om man nu varken fick med trampor eller pakethållare eller cykelkorg (det senare är alltså ett SKÄMT, har fått lära mig att riktiga cyklister på sin höjd har en liten hållare till en vattenflaska som den enda attiraljen som inte har en framåtdrivande, bärande eller bromsande funktion), runt tre-fyra tusen sådär i runda slängar fanns det de som kostade. Fast sedan tittade jag lite mer noga och då var det i euro. Och det var de billigare modellerna, så det vill nog till att lyckas rejält i nästa löneförhandling om det ska beställas något från den katalogen. Vilket inte känns aktuellt eftersom jag inte har några planer på att bli proffscyklist eftersom det verkar så astråkigt att ligga i en klunga och kura ihop sig över styret för att minska luftmotståndet och trampa på helt sammanbitet mil efter mil iklädd trikådräkt à la Fantomen.
Släpade mig i alla fall upp till Nangijala efter jobbet för att lägga lite spår åt taxarna. För ett tag sedan läste jag att 20 minuters spårarbete är lika tröttande som 3 timmars promenad, så det kändes ju som en praktisk lösning när man nu är lite handikappad. Fast jag var ju först tvungen att gå spåren (650 respektive 150 meter) och sedan gå hem och hämta Hilding, gå 150-metersspåret med honom, gå hem och lämna Hilding och hämta Remus och gå 650-metersspåret med honom och sedan gå hem, det blev ändå en hel del traskande. Tur man tror på det här med aktiv vila. Nu ska jag dimpa ner i soffan, dricka te och se några avsnitt av Hem till byn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar