Hjärtat tar aldrig semester

Sitter i soffan och känner hur det stora vemodet väller in. Nädå, skojar bara. Men mörkret alltså! Klockan är bara lite efter fyra på eftermiddagen och det är redan jävelmörkt ute. Och det här är Ankeborg, Skåne, Sweden. Hur folk har det i Norrland vill jag inte ens tänka på.

För att muntra upp situationen gick vi upp och bytte lakan i sängen. Blev genast muntrare och började längta efter att få gå och lägga mig. AAAAH. Gå och lägga sig i nytvättade lakan är något av det bästa jag vet, men att se detta som dagens absoluta höjdpunkt känns däremot ganska tragiskt. Ungefär som att jag alltid är lite glad när jag vaknar på måndagsmorgonen och kommer på att det finns nybakat bröd (eftersom jag alltid bakar på söndagarna) till frukost. Som ett litet ljus som flämtar i det kompakta mörkret av en ny och till synes ändlös arbetsvecka som tornar upp sig. Vad är det här för ett andefattigt liv egentligen? Bestämde mig för muntra upp mig själv och kommer alltså att koka jättemycket brysselkål att ha som tilltugg till dagens middag.

Brysselkål, nybakat bröd och rena lakan. Livet springer lekande och lätt förbi.