POLISVÄNNEN

Idag skulle jag och Christer träffas för att träna lite med hundarna eftersom vi vara med på en uppvisning om cirkus en månad. Vi stämde möte på en brukshundklubb ungefär mitt emellan där vi bor. När vi kom dit var det inte en kotte där, men strax dök det upp en hel drös med polisbilar. Genast tror man ju att det har hänt något spännande, men nejdå, det var bara polisens hundförare som skulle träna lite.

Min dröm är ju att ha en poliskompis som man kan mjölka på saftiga detaljer om hur polisarbetet går till så att jag i förlängningen ska kunna försörja mig på att skriva hårdkokta deckare. Det stupar ju dock alltid på att jag inte känner några poliser och inte har en aning om hur polis och rättsväsende fungerar annat än på film. Men här kom ju ett osökt tillfälle att skaffa nya vänner, så jag slog mig i slang med en polisyngling (när blev poliser såna pojkspolingar?) som var mycket trevlig och vi pratade en del hund (man får ju börja någonstans). DESSVÄRRE så löpte Christers tre tikar och alla som har haft en hanhund bland löpande tikar vet att då är fokus där och ingen annanstans. Så jag fick hela tiden avbryta mitt bondande med polisynglingen för att avstyra tillverkning av taxbarn och sedan kände väl poliserna att de inte var där för att stå och dösnacka bort betald arbetstid, utan nu fick det bli allvar av, så de avvek till en egen hörna på planen.

Men ändå! Halva inne, som man skulle sagt om man varit en skrävlande man som raggade på krogen. Ja, det var väl en väldigt haltande liknelse, men jag skriver detta samtidigt som jag kollar på när Sara Algotsson tar emot silvermedaljen så jag är lite SPLITTRAD som ni förstår.