Fälttävlan

Nu är det OS i fälttävlan på tv. Terrängmomentet, ska väl kanske tilläggas, som är det roligaste eftersom fälttävlan är lite som femkamp där man måste vara rätt så bra på allting, men de där riktigt vassaste prestationerna i hoppning och dressyr uteblir av förklarliga skäl.

Vissa sporter gör sig bättre på tv än live, och fälttävlan är en av dom. På riktigt är det svintråkigt att titta på fälttävlan. Här i närheten finns flera klubbar som arrangerar åtminstone tvåstjärniga fälttävlanstävlingar flera gånger per år, men jag skulle aldrig få för mig att åka och titta, been there done that. Man får positionera sig vid ett hinder ute i bushen och vänta. Efter tio evighetslånga minuter kommer en häst galopperande, hoppar över hindret och försvinner utom synhåll. Så går det tio minuter till innan det händer något nästa gång. Man har ingen aning om ifall ekipaget som kommer ligger bra eller dåligt till i resultatlistan eftersom man inte har sett den tidigare delen av hinderbanan och inte kommer att se resten heller. Och eftersom man står långt ute i tjottahejti så finns det ingen speakerröst i världen som når dit ut. Det gäller att beväpna sig med tålamod, roligt sällskap och en stadig kaffekorg.

Men fälttävlans-tv är skoj. Här snålas det minsann inte på resurserna utan det finns hur många kameror och vinklar som helst. Dessutom går det ju jättebra för Sara Algotsson just punkt nu, och det gör ju inte saken sämre precis. Heja blågult!