Well I say...

Igår var min bil hos Salvatore på bilverkstan för att få den kärlek och omvårdnad som jag inte själv förmår att ge den. Då fick jag även den lysande idén att cykla till jobbet. Det är 3 mil. Enkel väg. På jobbet brukar Tord och Magnus sitta och snacka proffs-cykling i fikarummet och då handlar det om vilken typ av hållare till vattenflaskor som väger 20 gram mindre än någon annan. Om man ska byta från 22 till 24 millimeters bredd på däcken. Att det är fritt fram att håna alla som har pakethållare på sina cyklar. Den typen av diskussioner ger man sig inte direkt in i när man har en gammal grön DBS Kilimanjaro Jaguar med extra breda punkteringssäkrade däck. Med både pakethållare, cykelkorg och en speciell taxlåda för Remus, tax med rätt att cykla. En tantcykel helt enkelt. Man tycker väl kanske att om man som jag bara cyklat ett par vändor till affären fram och  tillbaka (400 m eller däromkring) sedan förra sommaren så var kanske 2x3 mil något i mastigaste laget att starta med även om jag förstås har tränat en del spinning, men...tja. Nu blev det så här.

Med denna tantcykel gav jag mig iväg i gryningen. Bokstavligt talat, klockan var 04.00. Har nog aldrig sett så många hjortar, passerade säkert 100 stycken. Inte på en gång, men i flockar om 10-15 djur. Massor av fjolårskalvar som stod helt orädda mitt på cykelvägen och glodde som om de aldrig sett en människa förut. Det hade de kanske inte heller. Åtminstone ingen som kom trampades på en grön tantcykel med en tax i en låda framtill i arla morgonstund. Taxen påpekade dessutom ljudligt att här kom minsann en jakthund som kunde driva med skall. Men de stod ändå bara och dumglodde tills vi var högst ett par meter därifrån, och DÅ skulle de plötsligt virrigt flänga iväg åt alla håll. Kan väl nämna att färden var lite vinglig just vid dom tillfällena eftersom Remus gjorde sitt bästa för att hoppa ur sin designade taxlåda och göra sitt jobb. Han sitter förstås fastspänd med sele, men det hindrar ju inte honom från att försöka.

Vi mötte även: tre islandshästar som hade rymt ur sin hage, två ekorrar, två katter och en grävling. Den senare var död. Det var en fantastisk försommarmorgon. Solen sken, fåglarna kvittrade, det var helt vindstilla. Härligt att cykla, men tungt. Det är förhållandevis platt hela vägen, men taxlådan är inte gjord av luft och taxen själv väger sina modiga 9 kg, så det fanns liksom aldrig något tillfälle att bara vila på tramporna och rulla fram av sig själv, utan varje meter krävde aktiva tramptag. Växelspaken har dessutom rostat fast på treans växel, så det är alltid tungtrampat.
Det visade sig så småningom att två knäckebröd och ett glas apelsinjuice inte på långa vägar gav den energimängd som krävdes för att cykla 3 mil med tantcykel och tax. Insåg detta när det var drygt 1 mil kvar, så det var ju lite tråkigt. Funderade på att svänga inom Magnus och be honom bjuda på en macka, det borde väl en chef ställa upp med? Men han var gissningsvis inte ens vaken, och då kanske det tangerar gränsen för vilka krav man kan ställa.
Jaja, det var ju bara att trampa vidare, och fram kom jag ju så småningom. Jobbade mina 8 timmar och satte mig sedan på sadeln igen och påbörjade samma resa åt motsatt håll. Fast den här gången skulle jag bara kanske 2,5 mil eftersom bilverkstan ligger på vägen. Insåg efter kanske 1 mil att energimängden i lunchlådan inte på långa vägar var tillräcklig för att driva tantcykeln och taxen framåt utan hemska hungerhallucinationer. Slutsats: Om jag skulle börja cykla till jobbet regelbundet så hade alla insparade bensinpengar fått gå åt till MAT istället.

Kom i alla fall fram till bilverkstan, fick betala ÅTTA DJÄVLA TUSEN kronor för diverse reparationer. Man kan ju lätt hålla sig för skratt i såna lägen. Det roliga med Salvatore är att han riktigt grinar illa när han säger hur mycket det kostar, som om det var HANS konto som blev åderlåtet istället för matat som ett gödsvin i november. Det är ett sympatiskt drag, tycker jag. Även om han förmodligen skrattar hela vägen till banken så slipper jag åtminstone se det.

I alla fall. Susade hem, slet av cykel och cykelhållare, hivade ut taxen, kastade in handduken - nej, skojar bara. Kastade in min tomma matlåda i hallen, satte mig i bilen och susade tillbaks till stan igen eftersom vi skulle vara med i Tjejloppet. Jag skriver "vara med" eftersom ingen avsåg att springa. Jag hade tänkt göra det från början, men så har den sämsta av mina två dåliga Kalle Ankafot börjat gnissla tänder lite, så jag får väl ta det lite lugnt tills det känns bättre. Så här med närmare 6 mils cykelfärd i kroppen känns det väl inte som att det var det sämsta beslutet.

Känner mig lite sliten idag, mest i knäna. Lite post-Göteborgsvarvskänsla. Röven verkar ha klarat sig hyfsat, men så har jag ju förstås en bred och bra kärringsadel och ingen sån där smal eländig historia som man återfinner långt uppe i äggstockarna efter några kilometers färd. Ja, men det här var väl berättelsen jag var för trött att skriva igår helt enkelt.