Spårskryt

Har tillbringat eftermiddagen med mina lördagsvänner jägarna för andra gången. Första gången fick jag gå med en kursledare som pratade hela tiden. Alltså inte om väder och vind, utan bra grejer. Jag tog till mig tre saker. Ett lågt tempo (tänk Luciatåg) är A och O i spåret. Att man inte ska hålla på och greja med spårlinan som om den vore en lasso. Och i samma sekund som hunden stannar upp och höjer huvudet från marken ska man själv stanna och vänta på att hunden ska ta spåret igen.

Idag fick jag gå med en annan kursledare. Han var mer av typen "där borta ser du spårets början, scenen är din". Sedan skulle han och ett par av kursdeltagarna gå efter och ha koll på oss. Vi gick. Luciasakta. Jag har visserligen aldrig gått med i ett luciatåg, men man har ju sett andra som har det, och eftersom jag, i löparsammanhang, är väldigt långsam, så ska man väl ha NÅGON nytta av det. Fast det var svårt. Remus stretade och drog i sin lilla spårsele och ryggraden ville att jag antingen skulle öka tempot eller korrigera dragandet. Men det är FEL, så jag höll emot och sniglade vidare. Remus spårade på. Någon gång stannade han till och tittade upp, och då stannade jag. Då började han spåra vidare igen. Kursledaren sa inte så mycket som FLASKA, och jag tänkte att han säger väl åtminstone till om vi tappar spåret. Själv var jag så fokuserad på att gå sakta att jag nästan höll andan. Efter tusen år, eller så lång tid som det tar att gå 600 meter i snigeltempo, så kom spårslutet, en gömd rådjusklöv som i taxvärlden motsvarar en kruka guld vid slutet av regnbågen.
Hörde att en av kursdeltagarna som gick med sa "kan jag ringa dig och gå en kurs"? men jag fattade inte till vem eftersom man ska hålla på och busa och greja med den där slabbiga klöven så att hunden tycker att det är extra kul att hitta den. Men då var det till mig han sa, och jag är inte så snabb i tanken så jag bara "va?". 
"Ja, jag har bara en sak att säga, VAD FAN HAR DU HÄR ATT GÖRA"? sa kursledaren och jag bara "eeh, va?" (det är uppenbarligen inte här ens 160-nånting högskolepoäng visar sig) och började rannsaka mig själv hur många fundamentala missar man egentligen kan göra och ändå hitta spårslutet. Ja, men då var det att det hade gått så BRA att jag "inte hade i anlagsklass att göra", utan "skulle kunna gå direkt till öppen klass" och "hade jag (kursledaren) varit domare så hade du kunnat ge mig 300 spänn (avgiften för viltspårprov) här och nu så hade han varit godkänd". Det var liksom ingen ände på lovorden, och själv satt jag i den blöta islandslaven och försökte verka proffsig, det gick väl sådär. Remus var mest nöjd med att han fick bära den där djävla klöven hela vägen till bilen, han släppte inte taget om den ens när han skulle lyfta på benet och tala om för världen att här har världens farligaste tax varit.

Känner mig en smula MALLIG just nu faktiskt. Hade lite ångest för att vi skulle missa nästa gång pga Humlestafetten, men då kanske man i alla fall inte behöver oroa sig för att man missar jättemycket.

Nu blir det bakad potatis med kyckling från Sankta Klara, rödvin och Game of Thrones.