Jag älskar söndagar

Lördagar är i och för sig den bästa dagen, men söndagar kommer inte långt efter. Eftersom jag är så sabla kvällstrött så orkar jag sannerligen inte hålla igång till långt efter midnatt någon kväll i veckan, och fredagar och lördagar är inget undantag. Alltså vaknar jag pigg och utvilad vid sjusnåret på lördagar och söndagar, ungefär som när man hade småbarn, fast då var man förstås aldrig pigg och utvilad utan mer ett vrak alla tider på dygnet. Och söndagar var snudd på veckans värsta dag, för då visste man att en ny jobbig vecka låg och lurpassade inom en snar framtid, innehållandes humörhöjare som "jobba som ett litet as på sitt dåvarande skittråkiga jobb", "hämta och lämna på dagis", "handla, laga mat, diska, plocka undan, städa, tvätta" och som kronan på verket "natta barn som inte vill sova och som vaknar stup i kvarten och så vet man att de kommer att vara aströtta och griniga och inte vilja stiga upp nästa morgon".  Ja, nu var det väl inte så jämt. Men periodvis kändes det som jämt.

Men nu! Söndagar är fantastiska. Man studsar upp i ottan och kan knappt bärga sig förrän man får spänsta ut på en härlig långpromenad. Man är huslig som bara den. På vardagarna är jag nämligen inte särskilt huslig alls. Lagar ingen mat, till exempel, för jag tycker att man klarar sig med ett lagat mål mat per dag. Min man, som tycker annorlunda, får därför vara den husliga i veckorna medan jag nöjer mig med yoghurt och macka och spar mig till på helgen. Men då slår jag å andra sidan på stort och bakar bröd och kakor, gör egen müsli, komponerar (enligt mig själv) helt fantastiska långkok samt fixar matlådor till alla veckans dagar. Och när allt detta är gjort finns det ändå en massa tid över till att lata sig, vilket är en annan av mina favoritsysselsättningar. Fast inte förrän jag har gjort nytta förstås, Luther är ju ständigt närvarande.Hur skulle det annars se ut?