Inspiration då

Vaknade med spänningshuvudvärk och var på dåligt humör. Inte bara pga huvudvärken utan för att jag drömt till och från hela natten om min pissiga löpträning. Jag tycker det är okej att drömma att man uträttar helt fantastiska saker och så vakna upp och bli lite besviken för att det inte var sant. Men det är fan INTE OKEJ att drömma att man är värdelös och så vakna upp och bli lite besviken för att det nästan stämmer.Har retat mig på detta hela dagen och på att jag inte kan träna imorgon som jag hade tänkt för jag ska fylla på min TBE-vaccination och då ska man inte anstränga sig efteråt och innan har jag inte tid om jag inte går upp klockan 03.00 och någonstans får man väl ändå dra en gräns för vad man utsätter sig för. Så idag när jag kom hem drog jag på mig löparshortsen och hundförarbältet och stack iväg i sällskap med Remus, tax med rätt att jogga. Nu är det i och för sig inte exakt samma sak att löpträna med hund som utan, utan det blev ett par stopp för uträttande av naturbehov. Hans alltså, inte mina. Men på det hela taget hängde han med rätt så bra. Och jag blev nöjd med sträckans längd när jag kontrollmätte på nätet, och det var ju huvudsaken.

Det är bara 3 veckor kvar till Humlestafetten, så det börjar bli brådskande eftersom alla andra är i ruskigt bra form utom möjligtvis Stefan. Idag har vi visserligen (när vi försökte värva en ny förmåga till laget) pratat om hur himla ROLIGT vi har när vi humlestafettar och att det är det som är det viktiga, inte resultatet. Fast man vet att ens (tvivelaktiga) insats kommer att dissekeras i fikarummet i månader.
Tord har flera gånger den senaste tiden pratat om "då när jag tog kort på dig när du sprang uppför den där backen...". Backen (sträcka 5 i Humlestafetten) minns jag mycket väl, men inte att det togs några kort. Minns knappt ens att Tord var där, men det måste han ju ha varit om han tog kort. Minns mest att det var varmt, att min djävla fot gjorde HELVETESONT, att jag skulle springa Göteborgsvarvet en vecka senare med samma fot, och att jag hade varit på min bästa väns begravning dagen innan. Det var senaste gången jag var med i Humlestafetten (2009) och länge trodde jag att det skulle bli sista gången med tanke på omfattningen på fotskadan från helvetet, men med Guds (=Magnus på Runner's Store) hjälp och hundra kortisoninjektioner så verkar det ju  (PEPPAR PEPPAR TA I TRÄ) funka hyfsat. Så även om jag inte är i direkt toppform nu så är nog ändå förutsättningarna lite bättre än vad de var då. Bland annat ska jag INTE ha sträcka 5, som är den näst jobbigaste. Och så har jag ju My Little Pony-skor från Asics och inte några djävla tortyrredskap från Saucony.

INSPIRATION, som sagt. Remus ligger helt utslagen efter sin/vår joggingrunda, själv är jag fylld av endorfiner och grejer och känner mig i toppform. Mentalt alltså, fysiken har en del kvar att jobba på innan vi är där.