Waiting, hating

Sitter och väntar på en HANTVERKARE som ska komma och titta på vårt tak från 1950, som är i visst behov av förnyelse och då måste man ju begära in prisuppgifter från kreti och pleti och ha sig. BORING. De, hantverkarna, passar ju aldrig tiden, eller dumt nog sa han aldrig riktigt när han skulle dyka upp, bara "någon gång efter fyra", men det innebär ju att han kan stå och knacka på dörren 23.59 i natt. Fast det tror jag väl kanske inte han gör, eftersom det verkar klart smartare att titta på ett tak i dagsljus. Fast Jenny påstår att hela hantverkarstammen utgörs av de killar som satt längst bak i klassrummet och skränade och kastade suddgummin och gungade på stolarna och vägrade ta av sig kepsen, när de inte skolkade och stod i rökrutan och tuffade sig. Jag har en oroväckande känsla av att hon kan ha rätt.

I alla fall. Är det något jag hatar så är det att sitta och vänta på någon som ska komma. Aldrig har man väl haft så många ärenden utanför huset som nu. Aldrig varit i så stort behov av att duscha som nu. Aldrig haft så stor lust att lägga sig ner och ta en tupplur som nu. Och inget av detta kan man göra, eller det är väl egentligen vad man BORDE göra, för då kan man ge sig fan på att de kommer. Sitter man bara sysslolös och inte tycker det är lönt att börja på någonting kan det dröja timmar innan någon dyker upp. Men så fort man har dragit av sig paltorna och står med ena foten i duschkabinen så knackar det på ens lilla dörr, så säkert som amen i kyrkan.

Mitt kraftiga behov av att duscha kommer för övrigt från min nästan-löp-premiär idag. Jag har ju inte sprungit en meter sen innan jag fick influensan från helvetet, och det är EN MÅNAD SEN, och innan dess kunde jag väl inte skryta med någon direkt toppform heller, även om formkurvan var svagt på uppåtgående. DÅ, alltså. Kondition är, som alla vet, en färskvara, så nu var det bara att bita i det sura äpplet och börja om från början igen. Idag blåste det minst sagt friska vindar på det öppna fält där jag numera förlägger de flesta av mina träningsrundor, och det gjorde ju inte saken bättre, men det gick väl ändå någorlunda. Var i alla fall sjukt nöjd med mina My Little Pony-skor, återstår bara att se imorgon vad Kalle Ankafötterna egentligen tyckte.

Nu blev det visst dags att snacka tak. Over & out.