Idag när jag åkte hem så hade jag nästan vårkänslor. Det var någonting i kombinationen med hur det luktar på jobbet när man har varit borta därifrån ett tag och torr asfalt och höstsådda fält med torrt visset fjolårsgräs i kanterna. Det där med jobblukten beror på att jag var säsongsanställd i hundra miljoner år innan jag fick fast jobb, och då bestod min "julledighet" av en inte så härlig vända med arbetsförmedling och a-kassa som jag är glad att jag slipper även om det var skönt att vara "ledig" 7-8 veckor mitt i mörkaste helvetet. När jag sedan började jobba igen efter "julledigheten" visade almanackan oftast på mitten av februari. Och då är det ju nästan vår! Kanske inte lika mycket vår den 9 januari, men man kan väl få ha lite KÄNSLOR ändå.
Och sen när jag var ute och gick med Remus, tax med rätt att döda, så hörde och såg jag barn som var ute och lekte i Körsbärsdalen. Vi bor faktiskt granne med riktiga Körsbärsdalen från filmen Bröderna Lejonhjärta (på Wikipedia står det att filmen spelades in i Brösarps backar, men det är felfelfel) och det är svinbra. Även om på köpet får grannar som Tengil och Katla, may they burn in hell. Det goda ska segra så småningom. I alla fall så var det barn som hade klättrat upp för den högsta kullen i Körsbärsdalen och stod där på toppen och skrattade och skrek HALLÅÅÅÅÅÅ när jag gick förbi, och jag vinkade och kände mig som en helnöjd gammal stofil som blir munter bara för att barn är ute och leker och inte sitter inne och spelar Playstation dagarna i ända.
I somras hade vi vid något tillfälle besök av två barn, typ 6 och 8 år gamla. Jag tycker att om man är 6 och 8 år och bor i en storstad så borde man tycka det är åtminstone lite roligt att vara på landet, inte så att alla måste gå och mocka i en lagård bara för det, men att kunna sitta och fika i en trädgård som är full av klätterträd och gömställen där man kan springa omkring och härja, en trädgård som gränsar till en Körsbärsdal det strosar omkring kalvar och små gölle-shetlandsponnyer och blommorna blommar och bäcken porlar och hela Idas sommarvisa nästan framstår som lite småtrist förortsmisär i jämförelse, eller okej, det var kanske att överdriva en smula, men jag hade inbillat mig att de liksom skulle uppskatta det lite, men dom bara: Pappaaaaaaa, får vi gå och sätta oss i biiiiiilen? Och sen satt de där i ett svettigt och kvavt baksäte och blippade och bloppade med varsitt Nintendospel medan solen sken och fåglarna kvittrade, osv. Sånt tycker jag är för djävla sorgligt, faktiskt. Vet inte vad man ska göra åt det heller, för man kan ju inte tvinga nån att gilla träd och gräs och stenar, och för den delen är det ju inte mina barn så jag kanske helt enkelt bara ska sluta bry mig.
Hur som helst. Torr asfalt, gröna fält, lekande och stojande barn. VÅRKÄNSLOR. Trött var jag också, men jag kunde nästan intala mig att det kanske var den berömda vårtröttheten (som jag helt enkelt inte förstår mig på, det är väl på våren man blir pigg och glad?) och inte alls berodde på att jag sovit som en kratta flera nätter (är det fullmånen? VARFÖR i så fall? Så här var det aldrig förr! Det är ingen ordning med någonting längre). Till slut tyckte jag att jag var så trött att det liksom dansade prickar framför ögonen på mig. Jamen då var det väl för att det började SNÖA! Vad fan, komma här och förstöra mina vårkänslor den 9 januari, vad är det för djävla sätt?
Fast SMHI har sagt att det ska bli typ 6-7 plusgrader senare i veckan, så IN YOUR FACE, Kung Bore.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar