Istället för att snöra på sig skorna

Prokrastinerar istället för att gå ut i hallen, snöra på mig löparskorna och ge mig av. Åååh, jobbigt. Det är inte alls bara att "snöra på sig skorna". Måste hitta mina skoinlägg, måste hitta min mp3-spelare, måste hitta min sport-bh (ja, jag vet exakt var allting är, men det verkar mycket bättre om man ger en skenbild av att det måste till ett stort letprojekt för att komma iväg). Och så ska man ta sig bort till elljusspåret också, åååh vad jobbigt. Jag vill verkligen inte börja springa precis utanför ytterdörren så att alla grannarna ser, det verkar så pinsamt nyårslöfteaktigt, strunt samma att jag går in och ut genom samma ytterdörr med gymväska flera gånger per vecka. Men det är det väl förstås ingen som lägger märke till.  Ska jag cykla till elljusspåret? Vad ska jag ha på mig, det är 3 plusgrader och regn. I normala fall springer jag i shorts så länge det är plusgrader, men det var på den tiden när jag inte hade fan-vad-jag-är-otränad-ångest och kunde med att börja springa direkt utanför ytterdörren. Det kan jag inte nu. Men jag har inte heller lust att cykla i shorts när det är 3 plusgrader och regn. Men jag blir alltid asvarm när jag springer. Var ska jag göra av mina så kallade överdragskläder under tiden, ska de ligga i cykelkorgen och så har någon snott dom när jag kommer tillbaka? Snuddade till och med vid tanken på att TA BILEN TILL ELLJUSSPÅRET bara för att ha någonstans att göra av mina grejer under tiden, men någon djävla måtta får det väl ändå vara. Kommer aldrig på fråga.  Och då har man dessutom en sabla bilnyckel att hålla reda på. Det låter kanske inte så stort, men jag har en Pussy Wagon-nyckelring, likadan som Buck i Kill Bill, och den är stor som ett uthus.

Elljusspåret, slutligen. Har aldrig varit med om ett elljusspår som är så satans kuperat som det som finns här i byn. Det är alldeles otroligt vackert beläget i bokskog och utmed en å, men som sagt backigt så in i norden. Den som säger att Skåne är platt är varmt välkommen att bestiga Linderödsåsen och sedan kan vi snacka om det. En gång sprang vi i järngänget på jobbet ett lopp som hette Bockebodarundan. Där fanns en backe som hette Grisabacken, den gick rakt uppåt och när man äntligen släpat sig upp till vad man trodde var krönet så svängde stigen 90 grader och fortsatte i en lika lång backe till. Den backen pratar vi fortfarande om med bävan i rösten. Och då kan jag säga, att den är som en lätt liten stigning jämfört med backarna i elljusspåret här i Ankeborg.

Målet med min löpträning (måste skriva det så det blir allvar av) är att delta i ett lopp 2012, kanske Tjejmilen mest för att Tjejmilen är så himla kul. Annars har jag hittat ett lopp där man kan springa med hund, Hundlöpet heter det, och det verkar också så himla kul. Och så förstås Humlestafetten. Något av det måste bli av. Allt känns dock helt oöverstigligt just nu, när mitt första delmål är att klara hela lilla rundan (2 km) på elljusspåret utan att behöva gå i de brantaste uppförsbackarna. Men men. Det tar fem gånger och det är fem asjobbiga gånger, men sedan blir det bra. KOM IGEN NU DÅ FÖR HELVETE!  Nu sticker jag.