I kennelhostans skugga

Sitter här med fötterna på bordet och fulsurfar. Älskar min Aladdinasksstora laptop som möjliggör detta. Bredvid mig i soffan slumrar Remus, tax med rätt att hosta. Skotträdda Boris var ju på pensionat över nyår för att slippa traumat med raketer och smällare. Det gjorde han, men istället drog han med sig ett kennelhostevirus hem. Det där kennelhostevaccinet som man betalar dyra pengar för måste ju vara tillverkat av upplösta sockerpiller eller något, för Boris blev jättedålig. Hosthosthost i fjorton dagar och sedan blev det en bakterieinfektion på det och ännu mera hosthosthost och BLOD, men sedan fick han penicillin och blev bättre. I samma veva kastade Remus, som dittills stått pall för de massiva virusduschar som han utsattes för dagligen, in handduken, så nu är det två hosthosthostande hundar här hemma och då kan man ju hålla sig för skratt. När Boris hostar så låter det som en människa i långt framskridet stadium av tuberkulos, och det är ju illa nog, men när Remus hostar låter det som när tjejen i Exorcisten får sina anfall.

En skön mix av sanatorium och skräckfilm. Stephen King skulle kunna komma hit och hämta inspiration om han hade kört fast och liksom behövde känna in sig i någon ny läskig miljö. Välkommen, säger jag bara.