Dagen före trettondedagsafton

Tja, Emil var lite värre än Dagmar, men inte lika ondskefull som Berit. Berit var en riktig slyna, som gjorde att vi var strömlösa i 18 timmar eller så. För att inte tala om den storm som gick fram någon gång förra senhösten, den som inte ens fick något namn, men åtminstone lokalt ställde till det rätt så rejält med nedblåsta träd och elledningar som var av och annat elände. Den gången fick vi 900 spänn av E-on i kompensation för utebliven elleverans, och det var ju snällt av dom eftersom vi inte led tillnärmelsevis lika mycket som de grannar som värmer sina hus med jordvärme. Vår pelletspanna kräver förvisso också el för att fungera, men vi har även två gjutjärnskaminer med tillhörande kokplattor och därför kunde vi sitta där i den namnlösa stormens efterdyningar och äta varm mat och dricka varma drycker och läsa i skenet av en utmärkt campingbelysning med tusen LED-lampor från Biltema och ja, vi hade även ett helt gross extrabatterier. Det gäller ju att vara rustad, tänk gärna på detta i nådens år 2012 när jorden ska gå under och allt. Fast jag är nästan mer rustad för mitt årligen återkommande och rätt så motvilliga campingliv i samband med Ätrans bluegrassfestival, för det är nästan lite apokalyps över det.

Men Emil gjorde som sagt inte särskilt mycket väsen av sig häromkring. Taket på fågelhuset, som man kan lyfta på för att fylla på frön och därför är en säker indikation på huruvida det blåser friska vindar eller ej, låg kvar på sin plats. Och hela skogen (4 tallar, en jättetuja, en lärk och 3 björkar plus fruktträden och lite andra småträd) på vår tomt var intakt. Strömmen blinkade till en (1) gång så att klockan på mikron fick ställas om, men det känns ju inte som att det är mycket att gnälla om. Eller blogga om heller för den delen. Tänkte mest bara rapportera läget. Roligast var att Aftonbladet hade intervjuat en kyrkoherde i Lönneberga församling om hur läget var där, med tanke på att stormens namn var Emil. Det är skjutjärnsjournalistik när den är som allra bäst.