Men alltså det här djävla Tommy-viruset alltså. Det försvinner ju fan aldrig. Och Tommy-djävulen själv har varit hos doktorn och blivit sjukskriven nu. Det var ju på tiden, innan han smittar ner hela världen. Men det känns alltså inte bra med ett sådant händelseförlopp. Jag försöker intala mig att Tommy är en vekling och har ett osunt leverne (ganska sant), och att jag själv kommer att tillfriskna inom kort. För nu är jag trött på det här.
Igår gick jag och lade mig klockan nio. Klockan nio en lördagskväll, det är ju så sorgligt att man knappt tror det är sant. Och då hade jag ändå, och det här tror man knappt heller, sovit en timme eller så på eftermiddagen. Och det var ju inte som att jag hade varit ute på stränga dagsverken och slitit och släpat i mitt anletes svett från arla till särla, så man tycker ju att längre än till niosnåret borde man ju kunna härda ut. Men icke alltså.
Idag har jag i alla fall mäktat med en promenad tillsammans med man och hundar. Nu ska vi dricka elvakaffe. Livet som pensionär känns inte särskilt fjärran eller ens främmande längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar