Nära döden, eller kanske inte.

Har precis kommit hem från en hurtig tvåtimmarspromenad i plusgrader, sol och blåst. Alltså, kan man spara inställningarna för den här vintern någonstans? Så att den blir likadan nästa år? PLEASE!

I alla fall, jag strosade omkring på småvägar som slingrade sig fram över Linderödsåsens fot och mötte inte en kotte på hela tiden. Trodde jag åtminstone. På ett ställe stod en traktor parkerad utanför en stuga där det bor en konstnär som jag aldrig har hört talas om, men det behöver ju inte betyda särskilt mycket. Här på nästan-Österlen står konstnärssjälarna för övrigt som spön i backen så det ska fan hålla reda på allihop. Den här konstnärens stuga ligger så att man ser den på väldigt långt håll, om man kommer från det hållet vill säga. Det är öppna landskap och fria vidder för hela slanten, så jag hade den här stugan och den parkerade traktorn i blickfånget i säkert 20 minuter innan jag ens hade kommit fram till själva tomtgränsen.
När jag närmade mig så pass att jag skulle till att passera själva stugan så såg jag att det satt en gubbe i traktorn. Han bara satt där, rätt upp och ner och glodde rakt framför sig. Man undrar hur länge han hade gjort det, och vad det egentligen hade för syfte. Gubben såg ut som vilken butter och skitig bonnläpp som helst, men de brukar ju sällan sitta overksamma och bara surblänga rakt ut i luften sådär. Var det en bodyguard? En stalker? En galen mördare? Kallt borde det ju bli om inte annat, även om det inte är vargavinter, för traktorn såg ut att ha rullat ut från Massey-Fergusons fabrik ungefär samtidigt, eller möjligen något senare än den tidpunkt vid vilken Herren lät syndaflodens vattenmassor sjunka undan och Noas ark strandade på berget Ararat.


När man bor på landet så måste man hälsa på alla man möter. Även om det är en potentiell mördare som sitter i en gammal traktor utanför en konstnärsstuga och surstirrar ihjäl en när man kommer traskande med rosor på kinden och solsken i blick. Så när jag gick förbi så höjde jag ena handen och nickade lite.
Då. Startade. Han. Traktorn. Och körde efter mig!

Jag funderade på om det här möjligen kunde innebära att min sista stund var kommen, men jag trodde inte det. Efter konstnärsstugan börjar nämligen skogen, och kan man inte finta bort en galen traktormördare där så är det väl inte mycket bevänt med en, kan jag ju tycka. Jag har i och för sig aldrig provat det här i praktiken, men det borde ju bara vara att skutta iväg någonstans där traktorn inte kan köra. Det vill säga nästan överallt utom på traktorvägarna. Det borde vara en baggis.

Nu blev det aldrig någon traktorjakt över lingonröda tuvor och på villande mo, för det enda som hände var att han körde förbi mig och försvann bakom en krök och sedan såg jag inte röken av varken honom eller hans fyrtaktsmotordrivna dödsmördarfordon mer. Men man undrar ju lite vad han hade i huvudet. Men han var kanske bara en stackars kvävd och förtryckt konstnärssjäl i en bondes kropp, som var ute och insöp lite längtan och inspiration innan han for hemåt till slåttermaskinen och gödselstacken och EU-bidragsblanketterna igen. Jag gissar att det förhöll sig på det viset, det verkar lugnare än att det ska gå en mördare lös.