En sak som jag funderar rätt ofta på är när någon har råkat ha ihjäl någon, ja på film eller i böcker alltså. Eller någon som har blivit vittne till ett och annat mord. Då är det alltid någon (i fortsättningen kallad person A) som säger att nu måste vi gå till polisen och berätta allt. Och då är det alltid någon annan (i fortsättningen kallad person B) som säger att nej, det kan vi absolut inte göra för då blir vi själva avslöjade/misstänka/något annat ofördelaktigt. Och då är alltid person A en sådan djävla VEKLING och får kalla fötter och bara jamsar med i person B:s sätt att hantera problemet, det vill säga tiga/ljuga/förtränga. Och ur detta föds förstås tusen nya missförstånd och förvecklingar som i sin tur genererar filmens/bokens fortsatta handling.
Men NÅGON GÅNG kunde väl person B ändå säga: Ja, du har rätt. Vi måste gå till polisen med vad vi vet. Jag ringer 112 med en gång. Och NÅGON GÅNG kunde väl person A kosta på sig lite djävla civilkurage och liksom stå på sig och gå till polisen oavsett vad person B tycker. Det hade visserligen kanske blivit på bekostnad av en smaskig förveckling, men då får man väl spetsa till något annat istället. Hur svårt kan det vara liksom?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar