Jag mötte Lassie så in i helvete alltså

Idag var jag i Malmö på en jobbrelaterad informationsdag som just nu känns väldigt oviktig. Informationen hölls på ett hotell. Jag klev in och orienterade mig lite, och så bara "men kolla, där går ju Ulrik Wilbeck". Ja, då visade det sig att detta var HANDBOLLSHOTELLET. Alla konferenslokalerna var bokade med "handball" utom ett par stycken, bland annat den jag skulle till då, tyvärr. Jag funderade på att låtsas gå fel och råka ramla in mitt i något viktigt taktiksnack, men jag vågade inte riktigt.

Inför den här dagen hade jag dessvärre klätt mig lite, med betoning på lite, mer ordentligt än jag brukar, för man vet ju inte hur andra klär sig och det känns ju sådär om alla andra har kostym och jag kommer i mina urtvättade Adidasbyxor, som i vanliga fall är något av min paradklädsel. Men det var ju helt fullt av Adidasbyxor vart man än såg. När det var fikapaus satt halva det kroatiska landslaget och sörplade kaffe. Det var inte så mycket tjosan hejsan över dom, kan jag avslöja. De satt väl och deppade över sin missade semifinalplats, men det kan de ju gott göra när de nu har brutit tummen av Kim Andersson och allt. Ja, men sen kom väl självaste Ivano Balic lufsande. Han var uppenbarligen inte fikasugen utan stegade förbi sina kaffedrickande landsmän utan ett ord och (nu gissar jag) gick ut och tog ett bloss.

Jamen sen kom väl Ulrik Wilbeck igen, och så både Mikkel Hansen och Niklas Landin glidande och skulle checka ut tillsammans med alla andra danskar som skulle åka till Ankeborg för att spela semifinal. Det blev lite för mycket att ta in på en gång, så jag registrerade inte vilka mer som gick förbi, men de var många, stora och danska. Och så kom Balic tillbaka. Och sen var kaffepausen slut, det var ju själva FAN att man är så plikttrogen.

När jag blev utsläppt igen hade foajén fyllts av spanska landslaget. De skulle också checka ut och åka till Ankeborg. Nu är jag rätt dåligt uppdaterad på spanjorerna, så det blev inte så många Jag Mötte Lassie-poäng där. MEN ÄNDÅ!

Tyvärr såg jag inte en enda svensk (handbollsspelare för bövelen! Taget ur sitt sammanhang lät det ju nästan som att jag var sverigedemokrat) och sen var jag tvungen att lämna detta handbolls-Mekka för att hinna med bussen. På något märkligt sätt lyckades jag gå vilse och istället för att hamna på Värnhemstorget så hamnde jag vid Turning Torso, oklart hur detta gick till. Eller jag går i och för sig alltid vilse i Malmö, i alla andra städer också. Det är lite förargligt, men man vänjer sig. Jag lyckades i alla fall ta mig tillbaks till startpunkten igen. Eller åtminstone hitta en busshållplats där Skåne-Expressen stannade. Inte illa för att vara mig.