Härförleden skulle jag köpa ett trädgårdsbord till - surprise surprise - vår trädgård. Jag hade inte så stor koll på utbudet, visade det sig. Jag hade helt naivt föreställt mig att man åkte till någon stormarknad och hostade upp ett par hundralappar och så fick man ett standardbord i trä. Fullt så enkelt var det inte, visade det sig när jag gav mig ut på min lilla expedition, vilken förstås utspelade sig under en av sommarens varmaste dagar, då man riktigt vill trängas med svettiga husvagnstyskar som invaderat den lokala stormarknaden för att bunkra livsmedel. Eller kanske inte.
Innan jag gav mig iväg lekte jag med tanken på att låna min mans bil, som är en kombi, för ett trädgårdsbord är ju inte helt litet. Men så tänkte jag att det är ju omonterat, och ett platt paket går ju in överallt. Och dessutom, och det här var den mer avgörande frågan, så var jag sugen på att lyssna på Lars Winnerbäck i bilstereon. Och jag hade nyligen tryckt ihop jättemånga låtar på en mp3-skiva, och min mans bilstereo är från yngre stenåldern så därför tog jag min egen bil med tillhörande mäktiga ljudanläggning som kan läsa mp3-format och gav mig ut på Expedition Trädgårdsbord.
Jag noterade att trä uppenbarligen är helt ute i trädgårdsmöbelsammanhang. Det fanns plast och metall och kombinationer av detta som liknade fan och kostade skjortan. Men efter idogt letande hittade jag ändå ett bord i trä som stod längst bort och längst in i ett hörn och verkade bortglömt. Men det var till salu och kostade omkring 700 spänn, vilket förvisso var mer än jag hade tänkt men mindre än om man skulle köpa en apful plast-metall-konstruktion för tusentals bistra kronor. Så jag betalade, kanske inte glatt och villigt, men något åt det hållet, och släpade mitt platta paket till bilen.
Det var som sagt varmt, och jag hade trängts med turistande tyskar. Jag kan bara skylla på det när det kommer till min bristande tankeförmåga i följande handlingar. Det platta paketet såg ut att gå in i baksätet på min gamla Volvo. Det gjorde det inte riktigt. Här skulle man, om man varit vid sina sinnens fulla bruk, hejdat sig, tryckt in sitt platta paket i bagageutrymmet, bundit fast bagageluckan med lite rep och grejer och kört hem. Så tänkte inte jag. Jag blev besatt av att få in det platta paketet. Det borde ju gå om man bara vinklade det på rätt sätt, tyckte jag. Jag vinklade och vinklade och ett tu tre hade jag på något vis aktiverat mina superkrafter och vinklat upp ett hörn i bakrutan så den, likt en bättre roman av Agatha Christie, sprack från kant till kant. Liksom budgeten för trädgårdsmöblerna.
Ja, vad säger man? Inte mycket, om man inte får räkna svordomar, som jag däremot strödde omkring mig i rikliga drivor. För att göra en lång och trist historia kort så lyckades jag till slut vinkla in det förbannade platta paketet genom att låta ett hörn sticka ut genom bakrutan. I detta tillstånd tog jag mig slutligen hemåt för att rehabilitera mina nerver. Bilen ska också rehabiliteras, just nu ser den mest ut som om den har varit med i en saftig omgång av Grand Theft Auto, och så kan man ju inte ha det.
Alltihop är Lars Winnerbäcks fel. Eller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar