Min son är ett musikaliskt geni (självklart brås han på mig, även om jag föredrar att hålla en mycket låg profil i det avseendet). Han är så musikalisk att han har fått ett stipendium av Lions. Det skulle delas ut idag, och självklart vill man ju sola sig i glansen av de stora stjärnorna. Dessutom skulle han framföra ett stycke i samband med mottagandet, och det är inte så att musikaliska genin som flyttat hemifrån gödslar ens liv med gratiskonserter, så det gäller att passa på. Han skulle spela ett stycke av Bartok. Om Bartok säger Wikipedia så här: en betydande modernist, och hans musik består av, eller kan efter en analys sägas bestå av, olika modernistiska tekniker såsom atonalitet, bitonalitet, försvagade harmoniska funktioner, polymodal kromatik, mönster av intervall och sekvenser, intervallmönster använda som grund på samma sätt som den liksvävande tolvtonstekniken, en skala med åtta toner, förminskade ackord, med mera. Tunga grejer, alltså. Det vill man ju inte missa.
Jag hade varit lite slarvig med att samla in information kring detta arrangemang. Man har ju liksom inte riktigt rutin på sånt här med Lions och stipendium, och det musikaliska geniet har väl inte precis strött några detaljer omkring sig heller. Så jag trodde lite slarvigt att det nog bara skulle vara en enkel ceremoni. Min man frågade lite diskret om det inte kostade inträde, eftersom Lions sysslade med välgörenhet och någonstans fick de ju sina pengar ifrån, men jag svarade bestämt att det kunde jag verkligen inte föreställa mig att det skulle göra, oklart vad denna känsla kom ifrån för när vi kom dit så visade det sig att det kostade 125 kronor per person. Som vi dessutom inte hade, men det musikaliska geniet hade varit vänlig nog att lägga undan gratisbiljetter till sin moder och sina systrar, så vi kom undan med hälften och blotta förskräckelsen. Det var pinsamt nog ändå att stå där bland sociteten och gräva i plånbokens alla fack, iklädd shorts med gräsfläckar och oknutna gympaskor, när själva stipendieutdelningen visade sig ramas in av en konsert med symfoniorkester och solister och resten av publiken var alldeles otroligt medelålders och högtidsklädda representanter från socialgrupp ett. TYP.
Men hur white trash:ig och hillbilly:ig jag än kände mig så har jag i alla fall en son som spelar piano som en gud. Så, nu vet ni det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar