Dan och jag letar hus. Fast inte tillsammans, utan var och en för sig. Eller nu låter det ju som att Dan och jag har varit gifta i hundra år och ska skiljas. Det ska vi inte. Eller nu låter det som att vi planerar att fortsätta det äktenskap vi faktiskt aldrig någonsin haft några planer på att ingå. Det ska vi inte. Eller nu låter det som...ÄH!
Vi letar hus. Dan och hans flickvän för sig, och jag och min pojkvän för sig. Sådär, nu var det utrett en gång för alla.
Dan har haft ett hatobjekt bland Ankeborgs mäklare, och nu har även vi haft den tvivelaktiga förmånen att få träffa honom. Mäklaren alltså, inte Dan. När Dan har berättat om honom i fikarummet så tänkte jag först att han, Dan alltså, nog var lite överkänslig, för mäklare brukar ju mer uppföra sig och låta som att de riktigt längtar efter att få kyssa marken där man går. Men i så fall är vi också överkänsliga, för den här mäklaren stod liksom i givakt i köket på huset där det var visning och påminde mer om en representant för Waffen-SS än en mäklare. Han riktigt fräste fram vem han var och att om vi hade några frågor om huset så kunde vi ställa dom till honom. Eftersom vi precis stigit innanför dörren så hade vi ju knappt ens hunnit se oss omkring, än mindre generera några frågor. Då riktigt vrålade han att grovköket var om- och tillbyggt -87, samtidigt som han liksom heil:ade ut rätt riktning. Det var nästan så att vi trodde att man hade att välja mellan att bli avlusad eller få gå till ugnarna direkt, men vi klarade oss undan med blotta förskräckelsen.
Idag har jag pratat med en annan mäklare i ett annat ärende. Och han var så mild och god att Herren Jesus framstod som en skränande drinkare i jämförelse. Och vad man än sa till honom, mäklaren alltså, inte Frälsaren, så lät han som att jag hade gett honom en jättefin present.
Det tycker jag faktiskt är lite trevligare. Om än en smula onaturligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar