När jag gick på lågstadiet visades den svenska serien Ärliga Blå Ögon på tv. Den fick jag inte se, för jag var för liten. Jag var den enda i hela skolan som var "för liten". Jag gick visserligen i en väldigt liten skola. I matteboken (Hej, matematik!) fanns det en uppgift som gick ut på att klassen skulle ställa sig tätt ihop på golvet i klassrummet och sedan skulle man mäta hur stor yta som klassen upptog. Eftersom vi bara var åtta stycken så rymdes hela klassen på en kvadratmeter, och hela övningen tog typ trettio sekunder. Så grundmurar man förmågan till ett snabbt och rationellt agerande redan i unga år.
Men hur som helst, jag var i alla fall den enda i hela skolan som inte fick se Ärliga Blå Ögon. Det är orättvist. Eller det kanske inte kvalar in i kategorin "traumatiska barndomsminnen". Det skulle förmodligen inte få en terapeut att gnugga i händerna och känna att det här, det var någonting att jobba vidare med under många och långa terapitimmar. Men det var likafullt oerhört pinsamt att stå där på skolgården och höra alla diskutera gårdagens (snudd på enda) tv-program och tvingas out:a att man varit tvungen att gå och lägga sig istället för att få vara uppe och se på svensk deckare.
Men nu har jag tagit hämnd och köpt hela serien på dvd, och ikväll är det dags att se vad det är man gått miste om, så här lite drygt trettio år efter alla andra. Bättre sent än aldrig, brukar det ju heta. Vi får väl se hur mycket tidens tand har tuggat på denna 70-talsproduktion.
Till mina skolkamrater vill jag säga följande: Jag LJÖG den gången när jag sa att gårdagens avsnitt hade varit alldeles otroligt spännande. Jag satt framför Lotta på bussen och hörde när hon pratade om det med sina tuffa högstadiekompisar. Det var hon som tyckte så, inte jag. Förlåt. Eller nåt.
Nu ska jag se om hon, och ni, hade rätt. Den som spar hon har.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar