I helgen såg vi den svenska dokumentärfilmen Maggie vaknar på balkongen, vilket i det närmaste var att betrakta som psykiskt lidande samt slöseri med tid. Jag tänker inte ens spoiler-varna denna samling skit. Det är Maggie, hon bor någonstans i Malmö och stoppar in saker under dynorna i soffan istället för i skåp och lådor, har hela balkongen täckt med duvskit och en massa annan skit och dräller omkring med en filmkamera och dokumenterar detta. Mot slutet städar hon lite på balkongen också. Jag vet inte vad hon vill eller vad det är hon vill förmedla. Jag förstår inte heller vem som bekostar den här typen av produktion eller hur i hela brinnande helvetet den kunde vinna en Guldbagge. Var det den snitsiga inzoomningen av fågelexkrementer på balkongräcket som fick juryns hjärta att vekna? Bara för att det är tekniskt möjligt att filma jävligt fult och dåligt måste man väl inte nödvändigtvis göra det? Man undrar ju vad det är för fel på folk.
Vem tycker det här är bra, upp med en hand. Nej, det var väl det jag trodde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar