Helgens sista film fick jag se själv. Min pojkvän ratade helt kallt En enastående studie i mänsklig förnedring som jag lånat enbart för att få något att irritera mig på. För något så dumt som att spela in en dokumentärfilm om sig själv med mobilkamera måste ju vara på gränsen till förargelseväckande beteende. Tänkte jag.
Fast jag vet inte. Jag påstår inte att det här är en bra film, för det är det inte. Den är hackig och pixlig, förstås, och med bästa vilja i världen kan jag inte komma i närheten av förståelse hur man har tänkt när man tog beslutet att göra den här filmen. Men jag blev inte irriterad av att se den, tvärtom.
(((SPOILER-VARNING. FAST DET FINNS NÄSTAN INGEN HANDLING ATT TALA OM)))
Ja, men vad ska man säga? Det är Patrik, han har blivit dumpad. Han gråter. Sedan har han varit på psykakuten och fått lyckopiller. Sedan talar han ut med sina vänner. Sedan blir han helt manisk och nu ska han ta mig fan sätta in en kontaktannons på match.com för att hämnas. Då har det gått typ en dag, känns det som. Sedan träffar han en tjej på krogen och blir dökär i henne och talar helt lyriskt ut framför kameran om fantasier om hennes könsorgan, men hon fegar ur, kanske inte på grund av detta då för det är hon förhoppningsvis lyckligt ovetande om, och så gråter Patrik igen. Man får ta del av Patriks problem med erektionen på grund av lyckopillren, och även se ett fullt fungerande könsorgan när Patrik ägnar sig åt självbefläckelse. Och efter ett tag är Patrik lite gladare och går på krogen och på en fest och där träffar han en tjej som han har sex med, och sedan förtäljer inte historien särskilt mycket mer utan man får väl anta att Patrik känner att han är på banan igen och kan gå vidare med sitt liv.
Jag vet inte riktigt vad själva förnedringen skulle bestå av. Jag är förmodligen den enda människan i hela Sverige som aldrig ätit ångestdämpade medicin, men allt det andra har jag ju gjort. Jag och många med mig, som det brukar heta. Det känns som att i princip hela bekantskapskretsen har gått igenom detta flera hundra gånger eller så. Man blir dumpad, man bryter ihop, man skaffar ett tröstragg, man inser att man inte dör av brustet hjärta när man är i vår ålder och så är det bra med det. SÅ himla originellt var det ju inte att man måste göra en film om det.
Att se den här filmen kändes lite som att råkar höra någon prata på bussen om någon som blivit dumpad. Inte särskilt uppseendeväckande. Men lite spännande att ta del av är det ändå. Man kan inte låta bli att tjuvlyssna lite.
Fast jag undrar hur det känns att vara de där tjejerna som han dejtade. Man får ju hoppas att de åtminstone är tillfrågade om det är okej att de är med. Så många Amelie som är läkarstuderande i Göteborg kan det ju inte finnas, hur kul kan det vara för henne att få sitt halvtaskiga sexliv recenserat i en film? Och man kan ju undra om tjejen på slutet var medveten om att hennes fylleknull skulle bli en del av en "dokumentärfilm".
Men som sagt. Irriterad blev jag inte. Det var ju det som var meningen. Ingenting blir som man tänkt sig.
Fast jag vet inte. Jag påstår inte att det här är en bra film, för det är det inte. Den är hackig och pixlig, förstås, och med bästa vilja i världen kan jag inte komma i närheten av förståelse hur man har tänkt när man tog beslutet att göra den här filmen. Men jag blev inte irriterad av att se den, tvärtom.
(((SPOILER-VARNING. FAST DET FINNS NÄSTAN INGEN HANDLING ATT TALA OM)))
Ja, men vad ska man säga? Det är Patrik, han har blivit dumpad. Han gråter. Sedan har han varit på psykakuten och fått lyckopiller. Sedan talar han ut med sina vänner. Sedan blir han helt manisk och nu ska han ta mig fan sätta in en kontaktannons på match.com för att hämnas. Då har det gått typ en dag, känns det som. Sedan träffar han en tjej på krogen och blir dökär i henne och talar helt lyriskt ut framför kameran om fantasier om hennes könsorgan, men hon fegar ur, kanske inte på grund av detta då för det är hon förhoppningsvis lyckligt ovetande om, och så gråter Patrik igen. Man får ta del av Patriks problem med erektionen på grund av lyckopillren, och även se ett fullt fungerande könsorgan när Patrik ägnar sig åt självbefläckelse. Och efter ett tag är Patrik lite gladare och går på krogen och på en fest och där träffar han en tjej som han har sex med, och sedan förtäljer inte historien särskilt mycket mer utan man får väl anta att Patrik känner att han är på banan igen och kan gå vidare med sitt liv.
Jag vet inte riktigt vad själva förnedringen skulle bestå av. Jag är förmodligen den enda människan i hela Sverige som aldrig ätit ångestdämpade medicin, men allt det andra har jag ju gjort. Jag och många med mig, som det brukar heta. Det känns som att i princip hela bekantskapskretsen har gått igenom detta flera hundra gånger eller så. Man blir dumpad, man bryter ihop, man skaffar ett tröstragg, man inser att man inte dör av brustet hjärta när man är i vår ålder och så är det bra med det. SÅ himla originellt var det ju inte att man måste göra en film om det.
Att se den här filmen kändes lite som att råkar höra någon prata på bussen om någon som blivit dumpad. Inte särskilt uppseendeväckande. Men lite spännande att ta del av är det ändå. Man kan inte låta bli att tjuvlyssna lite.
Fast jag undrar hur det känns att vara de där tjejerna som han dejtade. Man får ju hoppas att de åtminstone är tillfrågade om det är okej att de är med. Så många Amelie som är läkarstuderande i Göteborg kan det ju inte finnas, hur kul kan det vara för henne att få sitt halvtaskiga sexliv recenserat i en film? Och man kan ju undra om tjejen på slutet var medveten om att hennes fylleknull skulle bli en del av en "dokumentärfilm".
Men som sagt. Irriterad blev jag inte. Det var ju det som var meningen. Ingenting blir som man tänkt sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar