Helgens andra film var Svenstorp Blues från 2003. Utan att ha sett filmen Plötsligt i Vinslöv (men det kommer kanske, jag har precis lagt till den i min Lovefilm-lista) så gissar jag att den är lite i samma stil.
(((SPOILER-VARNING)))
Ja, eller jag vet inte om man ens kan prata om spoilers här, för det var ju ingen direkt handling att tala om, utan man fick följa tre karlar från Svenstorp på Österlen under typ ett år. Det var Tore som var nybliven änkling, han påtade i sin trädgård och klippte gräset åt grannen Mary som bodde i Stockholm. Det var inte mycket att säga om det. Värre var det med Bernt som körde lastbil och var besatt av amerikanska bilar. Han hade levt ihop med en kvinna, men hon tyckte att det var trist att han var borta så mycket, så de hade separerat, så nu bodde han ensam med katten. Fast sen blev de ändå ihop igen, han och den här kvinnan. Man undrar ju vad en sån kvinna har för ett trist och innehållslöst liv egentligen.
Bernt ville köpa en amerikansk lastbil och sitta och "torrköra" med hemma på tomten. Men något hakade upp sig i importprocessen, så det slutade med att han fick rama in en bild på lastbilen och hänga upp i uterummet istället för en tavla med landskapsmotiv som hans kvinna hängt upp där för att skapa lite trivsel.
Men värst av alla var Birger. Birger var syokonsultent och frånskild. Man fick uppfattningen att han typ bott hos sin mamma tills han var i 40-årsåldern, och sedan hade han gift sig, men nu var han alltså skild. Och det var kanske inte så konstigt, för han kunde inte ens diska. Totalt värdelös var han, man ville bara slita ifrån honom diskborsten och köra upp den i den kroppsöppning som befinner sig längst från munnen för att slippa se honom stå där och fumla vid diskbaljan. Som om det inte var nog med det så stod han och övade in Bob Dylanlåtar som han skulle framföra för eleverna på skolavslutningen. Att se en medelålders syokonsulent stå och fullständigt slakta A Simple Twist Of Fate med en GOLVLAMPA SOM LÅTSASMIKROFON i sitt vardagsrum var nästan mer än vi kunde bära. Det är nästan så att man börjar undra om det inte är läge att omvärdera sin personliga inställning till Dylan.
Och så hade han en tonårsdotter, Birger alltså, ja kanske Bob Dylan också, men det är inget jag kommer att gå närmare in på här, och hon i alla fall satt vid köksbordet och pep att hon inte tyckte att han, Birger alltså, skulle träffa en ny kvinna för det skulle "förstöra deras gemenskap" och de "hade det så bra som det var" och en kastrull kokade över på spisen och Birger gastade att han behövde en kvinna som kom och tog hand om alltihop. Observera att detta är en man som har som yrke att lotsa ungdomar ut i yrkeslivet. Det är så man blir mörkrädd.
Som bonusmaterial fick man stifta bekantskap med en annan av Svenstorps ensamma män, han var dansk och hette Egon och var tjock och försökte gå ner i vikt. Sedan åkte han och köpte en fåtölj. Det var väl i stort sett det hela.
Ja, vad ska man säga? Jag gillar faktiskt såna här filmer. Det är lite oklart varför, men jag gör det ändå. Kanske för att man känner sig förhållandevis intelligent och normal. Det är en upplyftande känsla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar