Jag känner en slags hatkärlek till gammal svensk film, gärna svartvit och med tidstypisk rapp dialog. Film som är så dålig att den är bra, det är grejer det. En av helgens filmupplevelser blev därför Raggargänget från 1962, med Ernst-Hugo Järegård som den stentuffa raggaren Berra.
(((SPOILER-VARNING)))
Ja, det är Ernst-Hugo då, han spelar Berra, som är stentuff. Han och hans nästan lika stentuffa kompis "Kritan", spelad av Jan-Olof Strandberg, är alltså två stentuffa raggare som stjäl och blir jagade av polis. De börjar hänga med ett gäng goda raggare, som verkar tillbringa större delen av sin fritid med att dricka kopiösa mängder Coca Cola på ett raggarfik och där folk rätt var det är brister ut i sång. Helt plötsligt har Berra och "Kritan" bjudit in sig själva på en fest där ungdomarna har FF, dricker Coca Cola och spisar plattor. Berra säger till "Kritan" att han ska slå sönder hela vardagsrummet, och det gör han medan de andra ungdomarna står helt handfallna i säkert en minut innan någon tar sig samman. Under tiden drar Berra med sig raggarbruden och disponentdottern Kristina in i ett rum och gör närmanden och när hon inte vill lappar han till henne utan åthävor. Vad som sedan händer utanför kameran får man gissa sig till, för istället för man se ungdomarna som och deppar står i det massakrerade vardagsrummet och någon ojar sig för "vad farsan ska säga". Men sedan går de och badar i en närliggande sjö istället, utan ett bekymmer i världen, och det framgår inte vad farsan sa om ett vardagsrum där det äkta porslinet ligger i drivor på den äkta mattan.
Kristina är kär i Svenne, som är en god och snäll raggare trots att han har en far som super, och som super trots att Svenne läxar upp honom med besked. Men Svenne vill inte veta av Kristina, för Kristinas pappa disponenten har fördömt honom som en slashas bara för att han är raggare. Men sedan vinner Svenne en ärofylld boxningsmatch (trots ett uselt fotarbete, enligt min mening) och blir tagen till nåder och bjuden på lunch i disponentvillan.
Under tiden är polisen efter Berra, som håller på med en del fuffens när han inte sitter på raggarfiket och dricker Coca Cola, iklädd vita jeans, cowboyboots och keps och är allmänt iskall. Filmen slutar med en ruskig kidnappningsscen där Berra hotar Kristina med kniv och drar henne med sig på flykt med polisen i hälarna, rusar upp på taket av ett hus och håller ett dramatiskt tal till världen innan han kastar sig ut från taket och dör på fläcken.
Det är Ragnar Frisk som har regisserat den här fantastiska filmen. Han har även gjort filmerna om Åsa-Nisse, så det säger väl det mesta om den här filmen. När man har sett Ernst-Hugo Järegård avspisa stentuffa raggare med den stentuffa repliken SSSSSSSSTICK! så undrar man ju hur han någonsin kunde få en filmroll igen.
(((SPOILER-VARNING)))
Ja, det är Ernst-Hugo då, han spelar Berra, som är stentuff. Han och hans nästan lika stentuffa kompis "Kritan", spelad av Jan-Olof Strandberg, är alltså två stentuffa raggare som stjäl och blir jagade av polis. De börjar hänga med ett gäng goda raggare, som verkar tillbringa större delen av sin fritid med att dricka kopiösa mängder Coca Cola på ett raggarfik och där folk rätt var det är brister ut i sång. Helt plötsligt har Berra och "Kritan" bjudit in sig själva på en fest där ungdomarna har FF, dricker Coca Cola och spisar plattor. Berra säger till "Kritan" att han ska slå sönder hela vardagsrummet, och det gör han medan de andra ungdomarna står helt handfallna i säkert en minut innan någon tar sig samman. Under tiden drar Berra med sig raggarbruden och disponentdottern Kristina in i ett rum och gör närmanden och när hon inte vill lappar han till henne utan åthävor. Vad som sedan händer utanför kameran får man gissa sig till, för istället för man se ungdomarna som och deppar står i det massakrerade vardagsrummet och någon ojar sig för "vad farsan ska säga". Men sedan går de och badar i en närliggande sjö istället, utan ett bekymmer i världen, och det framgår inte vad farsan sa om ett vardagsrum där det äkta porslinet ligger i drivor på den äkta mattan.
Kristina är kär i Svenne, som är en god och snäll raggare trots att han har en far som super, och som super trots att Svenne läxar upp honom med besked. Men Svenne vill inte veta av Kristina, för Kristinas pappa disponenten har fördömt honom som en slashas bara för att han är raggare. Men sedan vinner Svenne en ärofylld boxningsmatch (trots ett uselt fotarbete, enligt min mening) och blir tagen till nåder och bjuden på lunch i disponentvillan.
Under tiden är polisen efter Berra, som håller på med en del fuffens när han inte sitter på raggarfiket och dricker Coca Cola, iklädd vita jeans, cowboyboots och keps och är allmänt iskall. Filmen slutar med en ruskig kidnappningsscen där Berra hotar Kristina med kniv och drar henne med sig på flykt med polisen i hälarna, rusar upp på taket av ett hus och håller ett dramatiskt tal till världen innan han kastar sig ut från taket och dör på fläcken.
Det är Ragnar Frisk som har regisserat den här fantastiska filmen. Han har även gjort filmerna om Åsa-Nisse, så det säger väl det mesta om den här filmen. När man har sett Ernst-Hugo Järegård avspisa stentuffa raggare med den stentuffa repliken SSSSSSSSTICK! så undrar man ju hur han någonsin kunde få en filmroll igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar