Before it is washed to the sea

Jag tycker att det är roligt med folk som brinner för något. För några år sedan besökte jag, av skäl som i efterhand framstår som lite oklara, en kaninutställning med tillhörande mässa. Där stiftade jag bekantskap med något som måste vara en ytterst smal gren även inom kanin-näringen, nämligen Svårtecknade Kaniners Uppfödarförening (SKUF).

Fatta vilken grej. Runt om i landet sitter människor med svårtecknade kaniner och vi vanliga dödliga har ingen aning om vilka problem uppfödarna till dessa kaniner brottas med. Kanske går de omkring med oförlösta plågor kring en kanin som är alldeles för jävla svårtecknad, dess mönster är rent obegripligt, och andra människor fattar ingenting. Men nu kan de här människorna, tack vare denna förnämliga förening, hitta själsfränder.

Och nej, jag gör mig faktiskt inte lustig över detta. Eller åtminstone inte jättemycket. Jag tycker det är helt fascinerande att det finns vuxna människor som väljer att avsätta sin fritid för att bilda och driva en uppfödarförening för svårtecknade kaniner. Man väljer en styrelse, har årsmöten och budget, skriver medlemsblad och åker på kaninmässor för att sprida sitt budskap. Jag tycker det är fantastiskt och beundransvärt.

Och dessutom gör sig Hellre SKUF än MUF fantastiskt bra som slagord. Fast här är jag förstås ute på hal is, svårtecknade kaniner kanske är jättedyra och helt överrepresenterade i socialgrupp ett, det vet ju inte jag.