Idag gick jag ut i skogen för att titta på lundgröe, som är ett snyggt gräs. Det kallas även Hitlergräs, och det tycker jag är jätteroligt, men man måste nog se det för att kunna förstå det roliga. Alternativt förstår man inte det roliga, men det är ju inget jag kan göra något åt i så fall.
Andra favoritgräs är vårbrodd och darrgräs. För att inte tala om ekorrkorn. Jag är lite förundrad över att inte fler människor har särskilda älsklingsgräs, som jag har. De flesta verkar se gräs som en grön homogen massa som ska klippas med jämna mellanrum. Är det mig det är fel på?
Idag blev jag nästan lite sugen på att ut och nyckla. Det vill säga fördjupa mig i Krook-Almqvists bestämningsnyckel där bilder saknas men där man med hjälp av gäckande ledtrådar i stil med Småax ej vivipara och Snärp högst 1 mm så småningom och i bästa fall kommer fram till att det rör sig om Poa nemoralis. Här är det fritt fram för alla och envar att tycka att mitt liv inte framstår som så värst spännande.
Man kan även tycka att man hittat de mest häpnadsväckande arter. Tills man slår upp dem i en vanlig bildflora och inser att det inte alls liknar den växt man stått och idiotgranskat med lupp för att utröna huruvida ytteragnarna är kölade eller trinda. Eller så kommer man fram till att det man artbestämt bara växer på Godahoppsudden. Då framstår man så att säga som gräsligt okunnig, en botanisk sopa av stora mått och både Krook och Almqvist vänder sig några varv i sina gravar när de får veta det. Men det är smällar man får ta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar