Förra sommaren var periodvis väldigt varm. Då tränade jag inför Tjejmilen. Jag tycker att det är praktiskt att springa direkt efter jobbet, när man ändå liksom är igång och i farten. Efter några milrundor i stekande sol ändrade jag taktik. Att segna ner och dö av värmeslag kändes inte så angeläget. Sedan kom det ju lyckligtvis en hel del regndagar, och sedan blev det höst och vinter och det där med att dö av värmeslag började kännas rätt så avlägset, och då har jag ändå en termogenes som inte är av denna världen. När jag springer alltså.
Men nu är det sommar igen. Och varmt. Och dags att komma igång igen, nu har jag bara slöat ända sedan Humlestafetten. Det duger inte, så jag hem från jobbet och på med skorna och iväg. Då var klockan 15.30 och det var 26 grader i skuggan. Och ändå så tyckte jag att det verkade vara en utmärkt tidpunkt att ge sig ut på. Det skulle bli en alldeles förträfflig kombination, för senare ikväll ska jag träna pilates. Gud så bra det här blir, tänkte jag. I åtminstone ett par kilometer, sedan började jag veta vad jag gjorde förra sommaren.
Asfalten är 60 grader varm, har jag nyligen fått rapporterat till mig från män som arbetar på vägar. Det tänkte jag en del på när jag tog mig fram i tropisk hetta på vägar där ingen skugga stod att finna någonstans. Hur svårt kan det vara att minnas detta: Ge fan i att springa när solen steker.
Man är ju ingen kenyan precis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar