Jag har nyligen läst Johan Kindes bok Någon sorts extas. Den var väl mest sådär. Lite som någonting av Per Hagman, som jag för övrigt tycker verkar vara en rätt trist typ. Jag blir rätt trött på folk som ska vara så blasé och ha sett allt och hört allt och varit med om allt tusen gånger förut och som inte låter sig imponeras eller beröras av någonting. Fast Johan Kindes romanfigur lät sig i och för sig påverkas rätt kraftigt av Amors pilar, men då blev jag trött på det istället. Att han skulle vara så mjäkig och mesig, romanfiguren alltså, jag vågar inte riktigt uttala mig om Johan Kindes känsloregister även om jag har mina förutfattade meningar om både det ena och det andra. För mig är tonårskillar till exempel en rätt så homogen grupp av mopedligister som konsumerar folköl och porr som inte kommer i kontakt med sina känslor förän efter flera decennier. Och jag står inte ut med såna där tonårsskildringar som dryper av till lika delar bitterhet och trånande och missförstådd längtan, i stil med Vi som aldrig sa hora, som nästan är den sämsta bok jag läst på länge.
Och så stör jag mig våldsamt på att han, Johan Kinde alltså, skriver "flickor" och "pojkar" när det ändå handlar om folk som går på gymnasiet. Det för ju snarare tankarna till barn som samlas för sagoläsning och fruktstund på lekis. Men har man blivit känd för låtar som Diamanter (är en flickas bästa vän) så har man väl inget incitament för att utöka sitt ordförråd kanske, vad vet jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar