"Det viktigaste är ju att man vill och försöker och är lite dum i huvet , som vi brukar säga"

I morse kände jag mig minst sagt eländig när jag skulle ha ner min ömmande tå i en sko, och då handlade det inte ens om någon piffig fotbeklädnad som är avsedd för en bal på slottet utan snarare en gympadoja som hade passat Kalle Anka. Men med en nagel som lossnat till hälften så hade jag behövt ha en sko i storleksordningen hangarfartyg för att undvika smärta. Fast nu har jag tejpat fast den igen. Nageln alltså, inte skon. Tejp är skitbra, det funkar till allt. När min kompis Kiki skulle gifta sig förra sommaren hade hennes fingrar svullnat av stressen så att ringen inte passade. Då lindade hon gaffatejp runt ringfingret tills alldeles innan vigselceremonin, och sedan gick det som en dans. Så man kan ju konstatera att tejp fungerar i både nöd och lust. I mitt fall känns det mer som nöd, men efter att ha lindat skumgummi runt tån kände jag mig nästan i skick som ny. Björn har skrattat åt mig hela dagen och påstått att jag studsade fram, men han är bara avundsjuk på min handlingskraft och uppfinningsrikedom.

Nu ska bara nageln växa fast igen. Den har till på lördag på sig, för då ska vi i järngänget springa den ärorika Humlestafetten. Förra året kom vi näst sist, men i år har vi en vision om att vi ska förbättra oss. Då duger det inte att komma linkade som Askungens elaka styvsyster på upploppet. Just nu känns det lite svårt att visualisera någonting som är snabbare än en måttligt hasande lunk, men det är ju många dagar kvar till lördag så det ska nog ordna sig.