Det har visst varit melodifestival bakom min rygg, men på radion i morse talades det om Sveriges placering med ett tonläge som vanligtvis brukar reserveras för större naturkatastrofer där hundratusentals människor dött, skadats eller står utan tak över huvudet.
Man kan ju bli trött för mindre. Som till exempel som jag var igår när jag befann mig på min Humlestafettsträcka, som består av en enda lång och spikrak raksträcka utmed banvallen. Den inbjuder till att dra iväg i ett sabla tempo, men sedan tar den ju aldrig slut. Efter ett tag kände jag att jag ville först kaskadkräkas och sedan dö, men eftersom jag även kände att det måste se snyggt ut när jag gick i mål så blev det inget av med den saken. Det var bara att hålla ihop.
Det gick bättre för oss i år än förra året. Alla förbättrade sina tider, men det gjorde de där sabla Oppmanna Animals också. Nästa år funderar vi på att dopa oss. Alternativt köpa in ett gäng kenyaner, vi får se vad som blir enklast att administrera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar