Jag tröskar mig långsamt genom boken 1001 filmer du måste se innan du dör. Ett tag var jag rädd att jag inte skulle hinna läsa hela boken innan jag dog, än mindre se alla filmerna. Men nu har jag i alla fall kommit till 90-talet. Så här står det om filmen Thelma & Louise:
Att kalla Thelma & Louise för en feministisk road-movie är visserligen korrekt, men samtidigt gör man filmen en liten björntjänst eftersom man då riskerar att inte nå ut till vissa delar av befolkningen.
Jag antar att man med detta menar att vissa, män får man väl föreställa sig, skulle rata filmen osedd på grund av att man använder det värdeladdade ordet "feministisk" i beskrivningen. För det lär ju inte vara ordet "road-movie" som avskräcker den här gruppen i alla fall. Eller?
Här blev jag en smula upprörd. Eller lite mer än en smula, faktiskt. Inte för att jag tycker att Thelma & Louise är så himla jättelyckad, men lite pluspoäng finns ju ändå. Och om man är så trångsynt och tjockskallig att man vägrar se en film på grund av att den beskrivs som "feministisk road-movie" så har jag synnerligen svårt att föreställa mig att man skulle vara förmögen att ta till sig någon form av budskap överhuvudtaget.
Det vore ungefär lika sannolikt som att de män som i kör skanderar Visa pattarna i alla möjliga offentliga sammanhang helt plötsligt skulle visa sig vara hedersmedlemmar i både Mensa och Fredrika Bremerförbundet samtidigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar