Idag var det dags för ett återbesök hos Dr Kovac, min ruskigt stiliga och nästan onaturligt sympatiska tandläkare. Han tog emot utan munskydd och jag låg som bedövad av hans vackra uppenbarelse och bara lyssnade till hans milda och kloka ord. Han talade i och för sig mest om en porslinskrona som han vill upprätta i min mun någon gång i i framtiden efter nästa tandvårdsreform, men det hör inte hit. Det var enligt mig en mycket förtätad stämning i mottagningsrummet. I alla fall under ett par minuter, tills han satte igång med sina egentliga göromål. Det finns ingenting förtrollande med att ligga med uppspärrad mun och känna sig som en trilskande ponny som blir betslad mot sin vilja.
Dagens besök var Dr Kovacs eget initiativ, och det syftade till att fylla ut ett mellanrum mellan två kindtänder där det känns som att stora delar av mina måltider fastnar. Det tog cirka en halvtimme. Då fick jag lite bedövning också. Inte för att det egentligen behövdes, för tanden som skulle byggas på och fyllas ut är rotfylld. Men Dr Kovac menade att man kunde bedöva lite ändå, så att det inte skulle ömma i tandköttet. Han är så omtänksam, och det finns ingen som kan bedöva så bra som Dr Kovac. I alla fall ingen som jag har träffat.
Det där med tandläkarbesök tär rätt hårt på min mentala hälsa. Varje gång jag hittills har lämnat Dr Kovacs rum så blir jag stående helt förvirrad och måste fråga honom åt vilket håll utgången ligger. Och det är inte precis någon jättemottagning vi talar om, men hela den del av hjärnan som styr sådant som närminne och lokalsinne blir helt utslagen. Det är rätt förnedrande.
Idag bestämde jag mig för att verkligen memorera vilket håll utgången låg, så att jag skulle framstå som lite mer intelligent än en gråsten. Jag koncentrerade mig så intensivt på åt vänster, åt vänster, åt vänster att jag glömde min handväska, och Dr Kovac fick ila efter mig i korridoren.
När jag skulle betala trodde både jag och mottagningssköterskan att det hade blivit något fel i systemet. Det stod nämligen Att betala: 0 kr. Sköterskan var tvungen att gå och fråga Dr Kovac om det stämde, för det verkade helt orimligt och det tyckte jag med. Det kostar ju alltid skjortan att gå till tandläkaren även om det bara tar några minuter och man inte har några hål. Och jag hade ju ändå varit där i en halvtimme och fått både bedövning och fyllning och härdning och slipning och ett litet föredrag om hur man tillverkar porslinskronor. Jag hade förväntat mig att det skulle gå på sådär en tusenlapp. Men Dr Kovac vidhöll att det inte skulle kosta någonting. Dagens besök var gratis.
Nu är det ställt bortom allt tvivel att det inte kan finnas någon tandläkare som överträffar Dr Kovac i hela världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar