Vi i järngänget på jobbet har träningsdagböcker på internet och det är ett evigt snokande i vem som har sprungit längst eller tränat flest timmar varje månad. Det hela är otroligt prestigefyllt på ett enkelt sätt: Den som springer längst är helt enkelt bäst.
I fredags sprang jag 12,5 km. Jenny sprang ungefär lika långt på sitt håll, och vi myste över vilken fin start den nya månaden hade fått. Men då var förstås Magnus tvungen att älga iväg 13 km någon dag senare, så för tillfället är det han som är bäst.
Idag hade jag planerat att springa till gymmet. Det är lite drygt 3 km. Nu funderar jag på att ta en omväg på en mil bara för att sätta lite press på de andra. Och för att bli bäst, förstås.
Fast det kanske inte är politiskt korrekt? Magnus är ju ändå min chef. Kanske är det ett dåligt omen inför kommande löneförhandlingar om han hela tiden känner att jag är bättre än han? Han kanske får komplex för livet och måste använda mina kommande löneökningar till terapi?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar