Nyss åt jag en apelsin, nu är jag en apelsin.

Idag är det tydligen dags för säsongsstart av "Du är vad du äter". Den svenska varianten, med hälsofascisten Anna Skipper vid rodret.

Jag ser det ibland med skräckblandad förtjusning. Först är det ganska roligt, man får se en eller två personer som i det närmaste ser det som sin livsuppgift att äta kopiösa mängder skräpmat. Man får se dem ligga i soffan och hetsäta pizza, choklad och chips och beklaga sig över att de är tjocka, slöa och inte mår bra. 

Roligast är när en speakerröst ska räkna upp allt deltagarna har ätit under en vecka och blir mer och mer upphetsad ju längre listan lider: ARTON SMÖRGÅSAR, TVÅ PIZZOR, ETT HALVT KILO PYTT I PANNA och TJUGOÅTTA KOPPAR KAFFE! med ett röstläge som möjligen tangeras av han som kommenterade när östtysken föll och Gärderud vann. 

Sedan kommer en solarierostad, botoxstinn men trådsmal Anna Skipper in och röjer i kylskåp och skafferi och lägger upp ett stenhårt kost- och motionsprogram som man i det närmaste måste ta tjänstledigt för att kunna följa. De får en matsedel som i huvudsak verkar baseras på saker man kan hitta i ett akvarium och får börja träna de mest märkliga saker för att få igång flåset.

 
Sedan börjar det bli ganska tråkigt. Man får se deltagarna ulka i sig märkliga dekokter av alger och frön, svettas i roddmaskiner och på dansgolv och misströsta vid köksbordet. Sedan dyker Anna Skipper in i någon slags halvtid och frågar hur det går. Alla säger att det går jättebra, och Anna Skipper plockar då fram en videokamera och visar en filmsekvens där man får se hur deltagarna i smyg frossar i förbjudna transfetter. Efter en uppläxning lovas bot och bättring och slutligen träffas man efter åtta veckor och alla  är stajlade till oigenkännlighet och har gått ner hur mycket som helst i vikt och är jätteglada. Gladast av alla är Anna Skipper, för hon lär ju inte gå lottlös från löneförhandlingarna med TV3.

Jag skulle vilja ha se en uppföljning av den här programidén, eftersom den är så totalt dömd att misslyckas från början till slut. När kamerorna stängs av är det nog ingen som orkar följa Anna Skippers överambitiösa program särskilt länge, och jag är övertygad om att de ljuger när de säger att det är gott att äta gamla alger och slemmiga linfröavkok.

Helst av allt skulle jag vilja att Paolo Roberto gick in och läxade upp Anna Skipper rejält. Gärna med en rak höger. Paolo, jag litar på dig.