När det inte är någon handboll på tv så får man läsa allt om EM på nätet. Det känns som att jag har gjort det nu. Jag har till och med sonderat terrängen på Johannes Bitters hemsida och tagit del av att han bland annat gillar sovmorgnar, älskar grönkål och inte tror att han skulle överleva en vecka utan internetuppkoppling. Eller åtminstone tror jag det stod så. Min kunskaper i tyska är mycket magra, på gränsen till undernärda.
Så läste jag om Kim Anderssons uppläxning av tyska bänken för att de hånat svenskarna. Jag tänker inte säga vad han sa, för sådana ord ska inte stå i tidningen, säger Kim till Aftonbladet, och det tycker jag är fint. Att han i första hand tänker på oss läsare i en sådan jobbig stund. Svenska handbollsspelare har en avsevärt bättre moral än andra, vanliga, dödliga. Det är vad jag tror.
Som efter matchen. Utan att vara dum i huvudet så kan man ju ganska enkelt föreställa sig att spelarna måste vara dödsledsna och superbesvikna när de spelat som gudar och ändå förlorat, och med så små marginaler. Som grädde på moset tvingas de dessutom, innan de så mycket som ens hunnit hämta andan, att svara på idiotiska frågor om hur det känns och varför vi förlorade. Jag hade bara velat vråla frustrerat, men de svarade så vänligt och inte så mycket som en svordom kom över deras läppar.
Det tycker jag var duktigt. Jag är mer van vid klimatet i ponnyallsvenskan division II. Där sker temperamentsfulla utbrott som kan få den mest förhärdade brottsling att blekna, och skulle man drista sig att så mycket som titta på en besviken ryttare i fel ögonblick så skulle man få en förbannelse nedkallad över sig och falla död ner.
Alla sportjournalister skulle tvingas närvara vid minst en omgång i ponnyallsvenskan för att lära sig att inte fråga så urbota dumt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar