Bloddrypande

Känsliga läsare (a k a Tord) varnas för starka scener:

Jag fick ett litet husligt ryck och skurade rent ovanför spisen idag. Detta inkluderade ett skrymsle mellan fläktkåpan och ett köksskåp. I detta skrymsle förvarar jag mina köksknivar, så den mördare som läser det här gör klokast i att inte följa efter när jag tar min tillflykt till köket. De är inte riktigt lika vassa som ett Hattori Hanzo-svärd, men snudd på. Och ett tu tre så hade jag skurit upp hela knogen på den största kniven, och såpvattnet färgades rosa av blod.

Bortsett från att knogen är ett väldigt opraktiskt ställe att ha ett stort jack på, så är det lite pinsamt också. Det ser nästan ut som om jag har varit i slagsmål och slagit ut tänderna på någon, minus svullnad.

Tur jag har gott läkkött. Jag vill inte bära vantar ända till midsommar för att inte  bli tagen för en obehärskad våldsverkare.

Mitt läkkött är så gott att när läkarna ska operera ut p-stavar ur min arm blir de snudd på vansinniga för att de sitter fast så in i vassen. Det slutar alltid med att de får springa till akuten och låna specialverktyg, och det tar ändå över en timme innan de små liven har förpassats ut ur armen. Det är en av grejerna med att ha gott läkkött, tydligen. Saker som opereras in i kroppen kapslar in sig och vill hemskt gärna stanna kvar där. Hoppas man aldrig behöver operera ut en pacemaker. Fast då blir man kanske å andra sidan sövd.
 
För ett par år sedan skar jag mig i fingret på en trasig porslinsdegel så att blod sprutade och senor och ben skymtade, och fick då ringa min privata sjukvårdsupplysning:

Jag: Jag har skurit mig i fingret. Det hänger en stor köttslamsa ut ur såret, vad ska jag göra med den? Stoppa tillbaks den eller liksom slita av den?
Barbie: Stoppa tillbaks den. Den ramlar bort av sig själv om den inte vill vara kvar.

Jag följde detta råd och det syns inte så mycket som ett ärr idag. Så jag är förvissad om att min Hattori Hanzo-strimlade knoge kommer att bli sig själv inom kort.