Säg får jag dig bjuda rödaste smultron i mjölk och vin?

På torsdag är det en stor dag för oss i järngänget på jobbet, efter jobbet. Vi ska då på nytt förnedra oss själva i ett lopp som heter Luciastafetten och som utspelar sig i världsmetropolen Råby utanför Bromölla. Det hela kommer att utspela sig i mörker, vilket nog är tur, för det är inte precis så att våra namn sätter skräck i medtävlarna när de läser startlistorna. 
På lunchen föreslog jag att vår VD skulle gå i spetsen för vår trupp med en stor flagga när vi anlände till Råby, ungefär som under OS-invigningen, för att det skulle se lite pampigt och effektfullt ut och för att få motståndarna att vika hädan med respektfullt böjda huvuden. Konstigt nog var han inte alls sugen på det. 

Christian befallde att startordningen skulle lottas idag, och vi andra nickade i bifall. Fast sedan blev det inte riktigt av under lunchen, och eftersom vi inte jobbar i samma hus blev det en för karlarna övermäktig uppgift att samordna närvaron, så då tyckte de att de lika gärna kunde göra det själva. Jenny fick vara vittne på telefon, och hon avslöjade att det var ungefär lika givande som om någon skulle skrapa en trisslott i radio.

Vi har fått nya fina tävlingströjor av jobbet. Om man inte är så duktig får man väl satsa på att vara snygg istället, resonerar vi. Fast det lyckas visst inte riktigt det heller. 
Men nu har Jenny i alla fall tagit hem och tvättat sin och min tröja så att vi åtminstone inte ska falla ner och dö av akut formaldehydförgiftning mitt på upploppet. Det hade ju så att säga varit svårt att överleva.