Jag läser i aftonbladet.se om Ulla, 51, som jagade tre rånare ur sin butik med endast en smörkniv som vapen. Och detta fastän rånarna var beväpnade med både Morakniv och yxa så sprang hon efter dem i vredesmod och riktigt läxade upp dem. Det kallar jag rejäla tag.
Längst ner i artikeln står det De tre misstänkta männen, en 17-årig gotlänning och hans två kompisar, 15 och 16 år gamla, greps och anhölls samma dag. Männen? MÄNNEN? Ursäkta mig, men när blev småpojkar som varken får rösta, köpa cigaretter eller gå på krogen män? De är inte män, vilket naturligtvis inte är en ursäkt för att uppföra sig som män hur som helst, och det är fortfarande skitballt att den 51-åriga Ulla jagade bort dem och skällde "som en morsa" så att de inte vågade annat än springa därifrån. Det kallar jag lämplig förnedring för små gossar.
Man skulle nästan kunna tro att det är Johan Ludvig Runeberg som har skrivit artikeln från andra sidan graven. För er som inte hänger med så syftar jag nu på inledningen av dikten Soldatgossen:
Min far han var en ung soldat, den vackraste man fann,
Vid femton år gevär han tog, vid sjutton var han man.
Hans hela värld var ärans fält,
Där stod han glad, var han sig ställt
I eld, i blod, i frost, i svält;
Han var min fader, han
Jag antar att det är mer befogat att kalla en soldat i finska kriget för "man" än en nutida sillmjölke vars meriter enbart härrör sig från highscorelistan i Unreal Tournament. Man får förmoda att Fänrik Stål och hans vänner är av annat virke än ynglingar som låter sig jagas bort av ilskna kvinnor med smörkniv i hand.
Fast man vet aldrig, Runeberg kanske skrev om sådant i början av sin karriär. Små lyriska dikter om veka unga män med sorgsna blickar som ryggade bakåt och sprang hem till mor med tårar i ögonen när de fick gevär i hand. Vackert, tyckte Runeberg och rördes själv till tårar och så skickade han iväg sina alster till olika förlag för att få dem utgivna och bli nationalskald, men det gick trögt. Refuseringarna haglade och Runeberg hade hustru och åtta barn att försörja, så hustrun Fredrika slog näven i bordet och röt Johan Ludvig, nu får det sannerligen vara nog, se till att skriva något ordentligt för en gångs skull istället för att bara gå här och dra! Och Runeberg flydde upp på kammaren och satt där och mödades över sin pulpet tills han en dag kom på att han skulle skildra finska folket som karga och hårdföra män som tappert dog för ädla sår i fält.
Och på den vägen är det, som det brukar heta. I stort sett i alla fall.
▼
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar