Nu har jag tittat färdigt på den fantastiska serien Kullamannen, som jag köpte på dvd för ett par veckor sedan och gått och snålat med ett tag. Vissa i min omgivning har svårt att förstå denna min förkärlek för att ransonera avsnitten, men jag förmodar att de är såna som öppnar luckorna på adventskalendern i förväg också. Fy skäms.
Att se Kullamannen var som att återse en kär gammal vän, även om tidens tand tuggat ganska kraftigt på vissa bitar. En sådan serie skulle aldrig kunna göras idag. För det första finns det inga skurkar som presenterar sig som "Farbror Ludvig" och bär vit polotröja och fånig hatt. För det andra finns det inga föräldrar idag som skulle få för sig att åka på semester till Italien och lämna ungarna ensamma hemma med någon blond virrpanna som mest satt och drejade krukor och lät ungarna driva omkring vind för våg bland allsköns skurkar dagarna i ända.
Såna föräldrar skulle antagligen bli anmälda till socialen idag. Och ändå är det ju allmänt känt att alla äventyr för barn bygger på att vuxna, eller "de gamla" som det hette i Kullamannen, håller sig ur vägen och inte lägger sig i barnens angelägenheter, som i Femböckerna till exempel. Men det tillhör nog en svunnen tid är jag rädd.
För ett tag sedan utgjöt jag lite förtret över att en man vars tjänster jag anlitar flera gånger lämnat återbud med motiveringen att han skulle hämta barn på dagis. Jag trodde lite enfaldigt att det fortfarande är så att barn är på dagis under tiden som föräldrarna arbetar, men Jenny upplyste mig om att nuförtiden handlar det mer om att föräldrar liksom tävlar med varandra om vem som har barnen kortast tid på dagis. Den som hämtar sist är sämst förälder.
Jag har väl kvalificerat mig till Sveriges sämsta förälder som glad i hågen slantade in Puppan på dagis redan innan hon kunde gå. Och eftersom jag var ensamstående och flex- eller deltid inte var en möjlighet så jag var väl en sån där hemskt förälder som både lämnade tidigt och hämtade sent och som inte ens en gång hade vett att ha dåligt samvete för det, för på den tiden tror jag att tävlingen mer handlade om själva dagisplatserna. Fick man en, för det var nämligen inte helt självklart, så skulle den minsann utnyttjas.
Sedan är det väl bra att föräldrar vill vara med sina barn, men frågan är om det inte mer handlar om att man inte vill att de andra föräldrarna ska tycka att man är en usel förälder som vill prioritera någonting annat framför att vara supporter till fotbollsträning med P9 tre gånger i veckan. Vem är det som sätter alla de här märkliga normerna för vad som är bra föräldraskap egentligen?
På något sätt känns det nästan lite osunt att föräldrar ska vilja vara med sina barn precis hela tiden, de hämtar och lämnar och leker och curlar och går upp i det här så man kan tro de är utsatta för någon form av masspsykos. Hur har det blivit så? Jag förstår inte riktigt hur de står ut med all denna samvaro och alla aktiviteter, men så knaprar de kanske Prozac i massiva doser för att uthärda småbarnsåren.
Föräldrarna till min generation sa Gå ut och lek till sina barn, och det gjorde vi. De lekte inte med oss, och framför allt ville väl inte vi att de skulle hänga oss i hasorna hela tiden, de var ju så gamla och tråkiga. Något dagens föräldrar tillhörande min generation verkar ha glömt. Eller så tror de helt felaktigt att de är mycket häftigare än sina egna föräldrar.
Fast jag kan avslöja att det är ni inte.
Jag tror att barn mår bra av att få vara barn, tillsammans med andra barn. Utan vuxna som försöker styra och lägga sig i och ordna upp allting precis hela tiden. Det blir säkert väldigt pedagogiskt och förutsägbart och tryggt, men det blir aldrig någon ny Kullamannen om ni ska hålla på sådär. Så kan ni inte bara ta en kopp kaffe och lösa ett korsord eller något sånt ett tag?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar