Ikväll har jag varit på fest med vissa kulturella inslag. Det rörde sig om årsmöte i jobbets konstförening, som jag refuserat under ett antal år under den tjurskalliga parollen Det är inte rockn’roll. Men så verkade det hända så mycket skandaler på festerna, så det var lika bra att gå med.
Det hela var förknippat med ett stort mått av osäkerhet från min sida. Jag önskar det vore annorlunda, men hör jag ordet kultur så är jag benägen att osäkra min ölöppnare. Jag känner mig inte hemma i sådana sällskap. Det hör till ett konstlotteri och jag tyckte att de flesta tavlorna var ganska fula och att de flesta andra verkade ooh:a och aaa:a över målningar som jag mest förknippade med utspilld O’boy.
Och så är det det där med vad man ska ha på sig. Jag tycker dresscode verkar hemskt jobbigt, men ibland måste man ju. Men det är inte lätt och jag var in i det sista osäker på om min outfit verkligen var passande eller om den mer skulle föra tankarna till en factory outlet i Mattisborgen. Men alla som sa något sa snälla saker, så det känns väl som att jag klarade den biten någorlunda i alla fall.
Jag vann ingenting i lotteriet och det var i och för sig tur eftersom jag nästa helg ska hämta en stor tavla med flygande svanar som jag har ärvt, och den måste ju få plats någonstans. Men i övrigt hade jag mycket trevligt.
Nu försöker jag tina upp min stelfrusna lekamen. Vi avrundade nämligen kvällen med att sitta ett par timmar på en uteservering och dricka öl och avhandla andra människors tillkortakommanden. I minusgrader. Man är väl en viking, fast jag tvivlar på att nordmännen hade klänning när de satt och hällde i sig mjöd och planerade sina plundringståg i österled och västerled. Så åkte jag ingen annanstans än hem heller, men det hade nog inte vikingarna heller gjort om det hade varit så kallt som i kväll. Så jag cyklade hem, ensam. Jag måste helt enkelt bli bättre på att ragga. Kanske röva bort någon.
Man är väl en viking.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar