torsdag 4 oktober 2007

Mitt vilda 80-tal med Mike Syrén

Igår blev jag lite spontant bjuden på kalas med viss konsumtion av ädlare drycker, så först hann jag inte skriva om det jag egentligen hade tänkt skriva om och sedan var jag så mätt och salongsberusad att jag helt enkelt inte orkade.

Det jag egentligen hade tänkt skriva om igår var att jag i förrgår tittade på den nya svenska dokumentärserien "Skild". Den största anledningen till att jag alls ville titta var att jag en gång i tiden umgicks i samma kretsar som programledaren Mikael Syrén och jag var helt enkelt nyfiken på vad det blivit av honom. Då, på yngre bronsåldern och i Smålands Jerusalem, var det mycket hårspray, svart läder och svårmod och jag har inte riktigt kunnat förlika mig med tanken på att Mike blivit en sådan humorkille för jag minns honom mer som allmänt bitter och blasé, men jag klandrar honom inte för det var vi allihop. Och när han dessutom bara hoppar vidare och börjar göra seriösa relationsprogram helt plötsligt känns det faktiskt lite märkligt. När man inte har träffats sedan man umgicks i subkulturella kretsar som i mångt och mycket präglades av aktiviteter knutna till billigt rödvin och idel lättsinne så är det svårt att riktigt hänga med i utvecklingen.   

Men i alla fall, programmet "Skild". Jag tittade och visste inte riktigt om jag skulle skratta eller gråta eller göra båda delarna eller kanske helt enkelt bara avlida av någonting som i det närmaste kändes som skam. Det var inte så mycket åsynen av en medelålders Mike Syrén i rätt ful tröja som gjorde att jag stundtals kände mig tvungen att titta bort och låtsas som jag i själva verket läste Erik Johan Stagnelii samlade verk, som övriga medverkande, de bedragna som skulle vittna om sina liv och känslor. Den absolut värsta var en advokat som träffat en annan när hans fru var höggravid.

Advokaten figurerade flitigast i programmet och gav upphov till många plågade skratt och stön från min sida. Vattenkammad och klädd i slips och kostym och med en dialekt som var som en parodi på Carl Bildt, ja strängt taget var hela advokaten en parodi på alla nu levande väsen, berättade han om sina känslor och där stod Mike och liksom hetsade honom att försöka rita in dem med rödpenna i en slags dimensionslös tidsaxel på advokatkontorets whiteboard. Och mitt i berättelsen om hur han lämnat familjen och den höggravida frun för en flirt på jobbet så klipptes det in en liten blänkare där han, advokaten alltså och inte Mike Syrén, stod i vad man får förmoda är hans eget vardagsrum och spelade en så distad och falsk version av Stairway To Heaven så att Led Zeppelin skulle gråta blod om de fick höra talas om det. Advokat Peter, jag är ledsen om jag säger det, men det är inte okej att göra så. Varken att bedra frun eller att vara så kriminellt dålig på att spela elgitarr. Köp vingar för pengarna istället.

Men ibland var även Mike en bidragande faktor till att jag började hyperventilera i tv-soffan. Men ni låg alltså i skilsmässa under förlossningen? Gud vad knasigt! utbrast han generat när han talade med den bedragna frun som fnissade nervöst efter varje mening. Mike för fan, "knasigt" är inget värdigt ord för en som i det närmaste varit kung av STAB*. Tänk på ditt rykte.

Och det är heller inte okej att klippa in scener där två äpplen säger saker som Bilskollärare och psykologer skiljer sig dubbelt så ofta som andra, och Det blir ju en skilsmässa var tionde minut. Oj! Det var kanske djärvt på 70-talet när man bara hade tjeckiska dockfilmer och Staffan Westerbergs sumpiga raggsockor att jämföra med, men nu är det inte på något sätt fräsigt att låta ett Granny Smith samtala med ett Red Delicious på bästa sändningstid. Kära Mike, hur har du tänkt här?

Och att se Mike själv liksom vagga omkring i skakiga handkameratagningar med en lurvig mikrofon i näven och med ansiktet modellerat i bekymrade veck och ställa frågor som Men hur länge var du ledsen? till en man med snudd på varje synlig kroppsdel täckt av tatueringar var nästan för mycket att bära. När den tatuerade mannen som såg ut som att han utan större betänkligheter skulle kunna pryla upp både fru och barn utan att blinka dessutom gravallvarligt svarade Jaa...Kanske i två år så höll jag på att avlida helt stillsamt.

Jag funderar på om jag har missuppfattat någonting. Kanske är Mike Syrén fortfarande bara den humorkille jag ännu inte riktigt förlikat mig med att han har blivit och alltihop är bara ett slags skämt? När det dök upp en man i rödbrokig hawaiiskjorta som omständligt och med ett gravallvar som gränsade till högkyrkligt berättade om sin otroligt fina kristallkrona som han slet ner och slog sönder inför hela familjen när han fick veta att frun ville skiljas, då hade jag inte långt vare sig till skratt eller fjärrkontroll. Förlåt Mike, men så är det.

En annan dag kommer jag att såga något annat program. På återseende.

*Svenska Tändsticksaktiebolaget, a k a Jönköpings kulturhus, a k a tillhåll för bland andra mig och Mike Syrén under tidigt 80-tal.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar