Men vårt liv är kort, ett party i en papperskorg

Om jag får säga det själv är jag en lojal anställd. Det enda som i viss mån är heligare än mitt arbete är en gång varannan vecka när jag har tid i tvättstugan. De dagarna måste jag villkorslöst gå hem i tid och kan alltså inte delta i svenskt mästerskap i övertidstimmar. Av någon anledning så lyckas det alltid  köra ihop sig och dyka upp oförutsedda grejer just de dagarna, så att jag får framstå som helt ansvarslös som prioriterar mitt behov av rena kläder och lakan framför min chefs behov av min kompetens, eller om det är mitt underbara sällskap han suktar efter, vad vet jag. Det är i alla fall mer regel än undantag att jag står och talar med min chef i mobiltelefon bland manglar och torkskåp, vilket inte är samma sak som att han ringer mig jämt och ständigt på min fritid, det råkar bara sammanfalla så att det verkar som att jag aldrig gör någonting annat än står i tvättstugan.  

Idag på jobbet satt vi och pratade om att investera i en maskin. Jag (som bland annat arbetar med det som maskinen enligt mig kan göra snabbare och enklare) är helt klart positivt inställd, medan Magnus (som ska betala) är mer tveksam.

Magnus (vänd till mig): Men den kan inte mäta... [jobbterminologi]. Så där är du fortfarande bättre än den! 
Jag: Jaha...Det var ju vänligt sagt.
Christian: Men den har inte tvättstuga lika ofta, så frågan är om vi inte tjänar på att investera i alla fall.