Kafka hade inte heller så roligt.

Idag har jag besökt Ica Maxi eftersom jag råkade ha vägarna förbi. Det händer inte ofta att jag handlar där kan jag säga, även om vissa påstår att man tjänar en och annan krona på det. Men jag orkar inte. Ica Maxi är bara för mycket. Så groteskt stort. Parkeringen skulle kunna fungera som uppställningsplats för hela världens samlade hangarfartyg när de behöver tas upp på land, och även kundvagnarna verkar vara designade av örlogsflottan. Och då har man inte ens kommit innanför de gigantiska svängdörrarna eller vad det nu heter, såna där glasdörrar som består av fyra sektorer som roterar och liksom sveper med en in vare sig man vill eller ej. Jag har en känsla av att helvetets portar har en liknande konstruktion.

Och när man väl har inträtt i detta köptempel så tar det aldrig slut. Man går och går och går och tvingas passera avdelning efter avdelning med varor man inte ens i sin vildaste fantasi kunde föreställa sig att det fanns någon efterfrågan på, innan man ens kommer till själva livsmedelsavdelningen. Och den är så stor att den inte på något sätt går att överblicka, åtminstone inte om man inte är där så ofta så att man hinner bekanta sig med geografin.
De byggde om och förstorade Ica Maxi här någon gång förra året tror jag, men jag har fortfarande inte lärt mig hitta utan får traska omkring som en ledsen råtta i en kapitalismens Skinnerbox och trängas med Maxiproffsen som självsäkert fyller sina kundvagnar med födoämnen som skulle få Anna Skipper att blekna och bli missnöjd.

Påfallande ofta ser man hela familjer med trötta blickar och ilsket skrikande barn i släptåg dra omkring som flyktingar i gångarna mellan uppstaplade läskbackar och balar med dasspapper. Jag förstår verkligen inte varför man utsätter sig för sånt, det är väl en sak om man är ensamstående för då har man ju inget val, men i de familjer där man kan välja förstår jag verkligen inte varför inte en förälder är hemma med barnen och den andre föräldern åker och handlar lite snabbt och lätt istället för att hela familjen ska utsätta sig själv och resten av stormarknaden för en tvåtimmarspromenad ackompanjerad av barnskrik, bistra förhandlingar om val av frukostflingor, osämja och gnäll.  

Och allting är som sagt så fruktansvärt stort. Trågen med fläskfärs ser ut att innehålla nästan en halv gris, till och med mjölkpaketen verkar rymma minst tio liter. Det finns 503 olika sorters kaffebröd, hyllorna med plockgodis sträcker sig ända upp till himlen (men ingen rättvisemärkt choklad). Och så undrar man varför andelen överviktiga bara ökar?  

Själv köpte jag ett Lypsyl till min son. Det var meningen att jag skulle handla annat också, men jag kom liksom av mig och blev alldeles matt av allt detta volumiösa överflöd. Stormarknader har den effekten på mig; jag känner ingen som helst köplust utan mer avsmak och så går jag därifrån istället för att hjälpa till att konsumera Sverige ur krisen som det hette förr. Men det verkar andra klara så hemskt bra utan mitt bistånd, så jag tror jag med varm hand överlåter det åt dem.