När man tagit ut sig i backarna på Bockebodarundan så är det tillåtet att vila hela söndagen. Det skulle jag göra, jag skulle bara gå lite stavgång i det fina vädret först. Sedan löpargurun Magnus uppgraderade "stavgång" till "lågpulsträning" har hela pensionärsstämpeln försvunnit och jag känner att jag nu kan skriva helt öppet om denna för mig lite skamliga sysselsättning. Det är inte så mycket rockn'roll i stavgång nämligen, men jag gör det ändå.
Hur som helst, målet för dagen var Torsebro, närmare bestämt det gamla krutbruket med tillhörande trollskog. Jag bedömde lite sorglöst att avståndet dit var 3-4 kilometer eller så, och att en tur och retur nog kunde vara en lagom söndagsrunda så här dagen efter en kraftansträngning.
Jag traskade på med gott mod, jag stannade till vid informationstavlor och förkovrade mig bland annat i konsten att göra svartkrut och hur saker och ting förhöll sig vid tidpunkten då Skåne blivit svenskt. Solen sken, trollskogen skiftade i höstfärger och livet var synnerligen fridfullt.
Sedan skulle jag gå hem igen. Då möttes jag av en skylt där det stod "Kristianstad 9". Jag upptäckte att min fingerspitzgefühl när det gäller avstånd visst inte var så mycket att skryta med. Rent ut sagt var den för jävla usel. Jag kände att det tog emot lite att gå hem nu när jag visste att det var så långt, men på en annan skylt stod det "Fjälkestad 3", och det var nu jag gjorde min listiga uträkning. Jag tyckte mig veta att Fjälkestad låg 5 kilometer från Kristianstad och genom att ta den vägen istället skulle jag alltså spara en kilometer.
Jag traskade alltså i rikning Fjälkestad och kände mig hemskt nöjd med mig själv. Det var långa kilometer på en enslig landsväg som jag inte heller riktigt ville ha till fullt så lång och enslig som den faktiskt var, för jag hade ju färdats där förut, tyckte jag. Fast det var till häst, och det är uppenbarligen en viss skillnad jämfört med ens egna trötta fjät.
Jag försökte även intala mig att jag inte skulle gå på den där skrönan om att milen är längre i Skåne än någon annanstans. Fast det stämmer faktiskt, så jag avfärdar det härmed som skröna och upphöjer det till en sanning. Att åka 10 mil i Småland är typ ingenting, men åker jag 10 mil i Skåne vill jag gärna ha matsäck med mig och helst någonstans att övernatta om det skulle bli sent.
Men hur som helst. Solen sken, och jag skymtade Fjälkestads kyrka i fjärran. Nu är det bara 5 kilometer kvar, tänkte jag upplivat och ökade på stegen. Så kom jag fram till en korsning och där stod det "Kristianstad 10". Vadfan! Jag undrade om någon möjligen hade varit och flyttat hela Fjälkestad en halvmil norrut, för så här ville jag inte minnas det hela. Nu hade dessutom de krafter som min frukost flera timmar tidigare gett mig sinat, men det var ju inte mycket att be för. Alternativet "Lönsboda 36" kändes mindre lockande som genväg, så jag började vandra de 10 kilometrarna under något som i det närmaste var att beskriva som hungerhallucinationer. Jag föreställde mig att räddningen kom i form av att jag norpade något genmanipulerat äpple på Balsgårds Elitplantstation i Fjälkestad, men de hemliga träden var inlåsta och jag var för matt för att planka in. Jag fick liksom visualisera att en stor måltid väntade mig hemma för att alls kunna avsluta min lätta söndagspromenad med äran i behåll och inte bli hittad gråtandes av hunger i ett dike någonstans.
Man kan väl konstatera att mitt lokalsinne suger gammal bäver. Men man kan ju inte vara bäst på allt, som vi brukar säga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar