Jag läser om flickan Madeleines försvinnande på aftonbladet.se. Nu har speciella likhundar markerat "likspår" som kan binda föräldrarna till försvinnandet. En polis som nu blivit upphöjd till "expert på likhundar" förklarar att man med detta kan utgå från att personen ifråga har varit i kontakt med ett lik, men att man "inte kan avslöja vilket lik personen varit i kontakt med". Nej, hur skulle det ha gått till? Skulle hunden skälla fram ett namn med hjälp av morsealfabetet, eller rent av använda sig av tankeöverföring? Det händer ju knappt ens i en roman av Dean R Koontz och man vågar bara fantisera om vilken fråga som föranlett detta uttalande och hur den journalisten har tänkt. Eller inte. Herregud.
Vidare förklarar "experten" att människor sänder ut "likmolekyler" redan tjugo minuter efter att döden inträtt, och att dessa "lätt smittar av sig till föremål som varit i kontakt med liket". Ursäka mig, vadå "likmolekyler"? Och vadå "smittar av sig"? Jag förstår ju vad som avses, vidhäftning av doftmolekyler som går att härleda till nedbrytning av dött organiskt material, men jag sväljer inte uttryck som "likmolekyler" bara sådär. Hur ser den kemiska sammansättningen ut, till exempel? Och vad får man för symtom om man blivit "smittad" av en likmolekyl?
Men det fanns väl någon journalist som tyckte det lät bra och tufft. Den journalisten kan nu ståta med Googles enda träff på ordet "likmolekyler" (jag hoppas på att bli den andra, hahaha). Om det nu inte var polisen som sa det, men av någon anledning tror jag oftast att det är kvällstidningsjournalister som förvränger folks uttalanden så att det bara blir dumt.
Fattas bara ordet "chock" så är löpsedeln given. Likmolekylchocken - så undviker du den. Ska det vara dumt så ska det vara en kvällstidning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar