På min järnbrits brukar jag drömma för att glömma min blodiga kniv.

Jag läser, just nu och bland annat, boken "Snabba cash" av Jens Lapidus och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den. Det är ju mycket action för pengarna om man säger så. Men jag tycker nog att det är lite tröttsamt i längden med all denna ilska kombinerat med känslan av otillräcklighet. Jag får lust att säga till Mrado att han gott kan ta och lugna ner sig lite, skaffa sig ett vanligt jobb, kamma sig och börja uppföra sig som folk. Jag vill ge JW en serie örfilar så att han skärper sig och slutar hålla på att löjla sig med "boysen" i brats-kretsarna. Och Jorge...En gång hade jag en undulat som hette så, men det är nog en parentes. Jorge är nog att betrakta som ett hopplöst fall. Jag vet inte vad jag vill med Jorge mer än att han ska sluta tala om sig själv som J-boy.

Och så retar jag mig lite på språket, men det ska antagligen andas närvaro på något sätt. Men ändå. På väg till Radovan. Ur stereon serbisk musik: Zdravko Colik. Mrado lack - Jorge-bögen hade kaxat. Hotat Radovan. Indirekt hotat Mrado. Försökt sig på utpressning. Försökt vara smart. Försökt leka med elden. Jag blir lite stressad av rytmen; det känns som om Mrado och hans hårda gäng av anabolstinna serber står och flåsar mig i nacken och vilken sekund som helst kommer de att vilja ge mig en omgång för att jag läser för sakta. Eller nåt. Men visst, vill man skapa en egen litterär stil så funkar det ju säkert. Eller. Så funkar. Det. Ju säkert.

Och sedan förstår jag inte riktigt alla åthävor kring det här med att tvätta pengar. Men eftersom min största merit i ekonomiska frågor är att jag brukar få restskatt så är jag väl "för dum för att fatta", som vi brukar säga.* 

Nu ska jag läsa vidare för att se om den slutar som jag tror. Gör den det blir jag grymt besviken och då kommer mitt slutliga omdöme inte att vara nådigt. Ungefär som när jag såg filmen Seven, där jag redan innan det första popcornskalet fastnade mellan kindtänderna i biosalongen fick en vision om hur det skulle sluta, och denna besannades. Då hjälper det inte att Hollywood liksom försöker plåstra över hålen i berättelsen med Brad Pitt, sånt är ändå bara SÅ bittert. Och för övrigt tycker jag Brad Pitt bara är riktigt bra som white trash-äcklet Early Grayce i filmen Kalifornia, så för mig är han inte direkt någon försoningsgåva från filmgudarna.

 * Obs, detta är ett mycket internt skämt som bara omkring 4 personer tycker är roligt.